David Foster Wallace är död. Kanske betyder namnet inget för dig. Det är i så fall inte konstigt.

En enda av hans böcker, Systemets sopkvast, har översatts till svenska. Hans genombrott, den väldiga romanen Infinite Jest har ingen ännu vågat sig på. Han är helt enkelt ganska okänd.

Men Wallace är en av de senaste 20 årens viktigaste engelskspråkiga författare.

Han var en otäckt begåvad stilist som led av tvångsmässig maximalism, hyperobservant och närmast oförmögen att inte vilja lägga märke till allt. Fotnötter, sidospår, och utläggningar tryfferar allt han skrev. Vissa står inte ut med det.

För mig är David Foster Wallace en av de mest givande moderna författarna: rörande, dedikerad, djupt sympatisk och orädd. Hans ambition tycktes vara att, genom ett så klumpigt verktyg som det skrivna ordet, försöka skildra vad som faktiskt pågår i medvetandet.

Som journalist och essäist var han dessutom både rolig och insiktsfull. Från en hummerfestival kom han tillbaka med en kort och obönhörlig text om etiken i att koka något levande.

På en lyxkryssning hittade han existensiell ångest av svartaste sort, och i sin älskade tennis observerade han ”människans försoning med att hon har en kropp.”

Det har sagts att han ”var ett geni som bara råkade skriva” men nyfikenhet och ödmjukhet var ledstjärnan i varje reportage han skrev. Hans berättarjag svettades, blev åksjuk, betedde sig klumpigt och fumlade.

Han hade ett komplicerat förhållande till ironi, som han beskrev som en tyrannisk sjuka, ett enormt filter lagt över mänskliga relationer och tankesätt. Förmågan till sann empati i en sådan omgivning skulle han brottas med under hela sin karriär.

År 2005 höll han ett tal vid Kenyon College som blivit berömt. Det rör vid just det temat:

”(…)Frihet handlar om uppmärksamhet och medvetenhet och disciplin, och att vara förmögen till att verkligen bry sig om andra människor och att göra uppoffringar för dem igen och igen, på ett oräkneligt antal fåniga och osexiga sätt, varje dag. Det är frihet. Det är att vara utbildad och att förstå hur man ska tänka. Alternativet är medvetslöshet, förhandsinställningar, blint jagande, och känslan av att man har haft, och förlorat, något oändligt stort.”

David Foster Wallace blev fyrtiosex år gammal. Vi har alla lidit en förlust.