Där Citizen Kane endast lämnat ett citat till filmhistorien (Rosebud, Rosebud! - Ja, det låter lika löjligt som på svenska - Rosenknopp, Rosenknopp!) har Casablanca tre. Det första är Play it again, Sam. Det andra This could be the beginning of a beautiful friendship (Rick till Louis medan de går västerut tillsammans - ett av bögarnas starkaste argument för sin tolkning av filmen). Det är det tredje citatet som jag fäst mig vid: Here's looking at you, kid! (Rick till Ilsa vid ett flertal tillfällen av ren och skär åtrå). Frasen har den tidstypiskt chauvinistiska betydelsen "Skål för att jag ser dig, stumpan!". Humphrey Bogart, likt sin rollfigur, blev hopplöst förälskad. Bergman, detta expressionistiska landskap av sval skandinavisk skönhet, har fått utbytesstudenter att vallfärda till Sverige i över 60 år. Bogarts känslor blev inte besvarade. Som tur är. Annars hade han inte druckit sprit med sådan övertygelse, eller lagt samma laddning i frasen. Mellan tagningarna lärde Humphrey Ingrid att spela poker. Då och då tittade han upp över korten, log snett och yttrade de odödliga orden.

En nutida betydelse får frasen genom den nya så kallade FRA-lagen. Denna lag har förberetts av förra regeringen med ett smygande och hymlande, sedan införts bryskt och kompromisslöst av vår nuvarande. Såna fasoner väntar man sig inte av en demokrati, och protesterna har varit kraftiga. En viktig sak skiljer den nya specialspaningen från forna registreringar. I den digitala eran bleknar inga dokument bort. Inget försvinner.

Det sagt, den nya signalspaningen kommer inte ha någon praktisk funktion annan än att sysselsätta en kader finniga drönare. Det antar jag genom ett jämförande exempel: I USA ska 40 000 man vara sysselsatta för att granska avlyssnad information. Allt som går genom kabel, luft och björntråd. Vi antar att av alla landets 300 miljoner invånare så är 100 miljoner kapabla till terrordåd (inte för unga, inte för gamla, inte för feta). De kommunicerar i snitt 4 timmar om dagen genom dator, mobiltelefon eller konservburk. Varje amerikansk drönare måste då gå igenom 10 000 timmar tjyvlyssna under sin 7,5 timmar långa arbetsdag. Det blir rätt mycket snabbspolning, även om automatiska sovringssystem vaskar fram en procent skumrask ur alla vardagliga informationsutbyten (100 timmar istället).

Volymen samlad information kan vara hur stor som helst, analysen blir inte skarpare för det. Som min vän Lasse på Hisingen: 8 hårddiskar fulla med piratkopierad musik, men inte vet han att Iggy Pop heter James Jewel Osterberg för det. Nej, den nya spaningen fyller ingen praktisk funktion annat än att sysselsätta några och förarga många.

Men vi kan vända det till en ömsesidigt fördelaktig situation, utan att egentligen förändra någonting: inse det fina i att ha staten som titt-olle. Allas kollektiva och individuella dröm om att bli sedd går i uppfyllelse. Andy Warhols profetia om att alla ska få 15 sekunder av sitt klumpiga kopulerande registrerat genom en lågupplöst nätkamera blir sann. Allt medan den finnige drönaren ser på, och likt Humphrey Bogart kan konstatera: "Skål för att jag ser dig, stumpan!"