Det har dragits paralleller med den globala situationen före andra världskriget, men det tror jag är trams. I dag har vi en strukturellt, ekonomiskt och – åtminstone i högre grad än på 1930-talet – kulturellt sammanflätad värld. Vidare ser jag med tillförsikt på Barack Obama som uttrycker en efterlängtad ny inriktning för den där supermakten som man inte kan bortse från. Han är ett slags Nya Världens Per-Albin Hansson, som förespråkar kompromiss och samförstånd där hans företrädare visade kompromisslöshet och oförstånd.

Hoten ser annorlunda ut i dag än vid tidigare kriser i modern historia. Men den gemensamma nämnaren stavas alltid totalitär. Hos Skavlan i slutet av februari uttryckte en av gästerna, skådespelaren Mads Mikkelsen, att han vill ha en miljödiktator: ”Om inte alla bilar körs på rapsolja om fyra år så har han misslyckats. Då ska han dö”. Dansken levererar sin idé med ett snett leende, men jag tror att han träffar rätt på en kollektiv nerv – en uppfattning om att det skulle behövas en auktoritet som utan knussel och i miljöns namn leder vägen fram.

Det är allas plikt att ta luften ur totalitära tendenser var de än dyker upp. Världen behöver ingen ny diktator, inte ens en grön sådan. Demokratins princip måste gå före allt – annars blir vi lika förstoppade som vegetarianerna.

Vi ser i dag inte samma tryck från media om att vi ska konsumera oss ur krisen. Industriföretag glömmer att det är strategiskt att investera i lågkonjunktur (nej, inte investera i själva lågkonjunkturen, pappskalle!). Regeringar blundar och tänker på kungen istället för att tillämpa lite sund keynesiansk stimulans. Troligtvis är klimatdebatten en anledning till att media inte trummar igång ett ”upp och hoppa, ut och shoppa” den här gången. För att göra planeten till en ekologisk, harmonisk och torvdoftande idyll så krävs det ju att vi minskar utnyttjande av ändliga resurser, färdas långsammare och självhushåller med fikon och oolong-te.

Så hur sjutton ska vi komma ur krisen? Kan man gasa och bromsa samtidigt? Hur ska man kunna få upp trycket utan att elda i pannan? Man kanske inte ska få upp trycket. Man kanske ska lätta på det. Så som Toots & the Maytals har predikat ända sedan förra krisen (och klimatyran) på 70-talet genom sin underbara låt Pressure drop. Det slog mig först i går, efter 15 år av diggande, vad texten handlar om: Jag och min vän hade precis åtnjutit varsin jätteportion bönragu, Toots snurrade på skivspelaren och plötsligt inträffade något som i alla kulturer förknippas med socialt stigma. Speciellt vid matbordet. I låttexten konstaterar Toots helt frankt (fritt översatt):

Det var du! Oh yeah, det var du!

Jag säger du lättar på trycket, på trycket, på trycket, oh yeah!

Och oj, vilken känsla att få lätta på trycket!

Snarare än en anklagelse tolkar jag låten som ett godkännande eller till och med ett incitament. Den muntra musiken, inte minst den flatulenta trumpeten, understryker detta. En ur klimatsynpunkt provokativ uppmaning av Toots, då som nu (han turnerar fortfarande) eftersom om var och en skulle gå runt och fjärta så skulle ju enorma mängder växthusgas släppas ut i atmosfären. Så kan vi ju inte ha det! Frågan är om inte hela klimatdebatten egentligen – såsom helt fixerad vid koldioxidutsläppen – kan reduceras till en gigantisk dispyt om vem det var som släppte sig, vem som får släppa sig och vem som måste låta bli. Jag tycker vi lyssnar på Toots och fjärtar oss ur den här lågkonjunkturen också.