/Rådlös

Svar: Hej Rådlös! Ni verkar ju ha en gigantisk utmaning framför er. Hur kan du då säga att ni inte har något att tala om? Det verkar snarare som om ni inte vågar prata om det som är viktigt, typ om ni ska fortsätta hänga eller bryta upp. Alltid ett spännande samtalsämne det lovar jag.

Tänk så här, om den här partnern försvinner så har du ju flera andra, så det kanske inte behöver vara någon katastrof. Eller experimenterar ni med monogami? Jag får en känsla av det. I så fall är det fullt normalt att ni känner er lite rädda och fastlåsta för då har ni ju så att säga lagt alla ägg i en korg.

Monogami behöver inte orsaka några skador om det utövas med försiktighet och gott om socialt glidmedel. Det viktiga är alltid att man avbryter och återgår till mindre vågade umgängesformer om en av er inte längre tycker att det känns bra.

Människor har experimenterat med denna form av social begränsning i tusentals år och det finns till och med exempel på fenomenet i djurriket! Det finns också en hel del populärkulturella verk om monogami som ni kan hämta inspiration från, men tänk då på att det ofta är en idealbild som målas upp. Det rör sig också för det mesta om så kallade heterosexuella parrelationer i de här fallen. Men om ni har bestämt er för vad ni har för kön och ni inte passar in i den här normen så kan ni säkert tänka er in i situationen ändå med lite god vilja, och det har ni ju visat att ni har!

Det finns till och med de som ägnar sig åt sexuell monogami, inte bara social (detta förekommer dock inte hos andra djur än människan, så vitt man vet). Men det är inget som rekommenderas för den som inte verkligen vet vad den håller på med. Det är mycket stor risk för att åtminstone en av er blir känslomässigt rubbad om ni ägnar er åt både social och sexuell monogami, och skadorna kan faktiskt bestå även långt efter att experimentet har avslutats. Generellt kan sägas att ju längre försöket pågår, desto svårare blir det för er att knyta an till andra människor om ni inte jobbar aktivt och kontinuerligt med problemet. Å andra sidan finns det de som har gjort seriösa monogama försök som hävdar att den extrema fokuseringen på en enda relation har gjort denna så intensiv att det har lett till någon form av rus. Men detta är inte vetenskapligt belagt.

Sedan har vi det här med barn. Det framgår inte om ni lever tillsammans med några sådana. I ett monogamt förhållande kan de vara ett sätt att lindra isoleringskänslorna, men det finns ett par saker att tänka på.

För det första har ju barnen inte valt att delta i ert experiment och ni får inte låta det gå ut över dem. Barnen har ett stort och naturligt behov av att träffa folk. Om ni inte är så många hemma så måste ni se till att kompensera på annat sätt för att ni så att säga stryper tillgången på mänsklig kontakt.

För det andra kommer barnen att ta en mycket stor del av er tid i anspråk om ni bara är två vuxna, och särskilt om de är fler än ni. Det finns en reell risk för att all er energi går åt till matlagning och barnuppfostran och att ni därmed inte hinner utvärdera hur ert sociala experiment fortlöper. Det är ett mycket vanligt fel bland monogamianer att de glömmer bort att det finns alternativ. De glider lätt in i en föreställningsvärld där deras livsstil framstår som naturlig. Ofta hamnar de i en subkultur där alla deras vänner – eller kontakter, som det snarare handlar om i monosamhället– är inne på samma spår.

Hur som helst är det lätt att det slutar med just den situation som du beskriver, att man plötsligt inser att den relation som man har satsat allt på inte längre maximerar välbefinnandet.