Recension


Fria Tidningen

Hello Saferide är ett säkert kort

Annika Norlin är tillbaka på engelska efter framgångarna med Säkert! Nu som då med texter som är små berättelser som står i centrum för kompositionerna. Många ord. Vackra ord. Välfunna ord.

Textmässigt är det här bland det bästa man kan få tag i på en svensktillverkad cd-skiva just nu. Annikas historier handlar om rädslan att förlora en ny kärlek när den reser bort i flera veckor just när man har träffats, om nazistens föräldrar som resonerar om vem som gjorde vilka fel under uppfostransåren, om att bli av med sin oskuld, om önskan att flytta hem till sina föräldrar igen i vuxen ålder, om drömmen att råna en bank och rymma, drömmen att skaffa barn och fantasierna kring hur detta barn skulle bli…

Och om kärlek. Öppningsspåret, I wonder who is like this one, där Annika jämför sig själv och andra med sånger (hon är som Can't get you out of my head - ”annoying at times, but I make you want to dance”) och beskriver sin kärlek till den som är som God only knows, är utsökt vackert.

Andreas Mattsson har producerat och spelat och gjort ett grymt bra jobb. Annika sjunger fint och så nära att man hör hennes tunga röra sig. Arrangemangen passar låtarna perfekt och här finns instrumentala partier som ofta är välkomna efter alla dessa ord och som får sångerna att växa till gåshudsgeneratorer.

Möjligen kan man invända att melodispråket inte varieras i någon vidare utsträckning - det är detsamma genom hela plattan. Men när inget spår är dåligt blir den invändningen rätt lam.

Det är dessutom omöjligt att inte älska en skiva med formuleringar som ”I'll lift your arm and you'll lift mine, and in a Communist state of mind, we're not worth more than anyone else but surely not worth less”.

Favoritspår: I wonder who is like this one, 2008, Lund, Parenting never ends, Anna, 25 days, Sancho Panza. (7 av 12!)

Fakta: 

Musik

More modern short stories from Hello Saferide Artist Hello Saferide Bolag Razzia/BAM

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Soulig Sexsmith

Recension

Ron Sexsmith har knappt något annat uttryck än det vemodiga och pojkaktigt blyga. Å andra sidan är han en mästerlig företrädare för just det.

Fria.Nu

Krantz målar jazzigt

Recension

Instrumentalmusik eller musiker-musik? Richard Krantz, steelgitarrist i bandet som bär hans efternamn, vet inte riktigt hur gruppens musik ska benämnas. Men klart är att veckans skivsläpp är en dröm som går i uppfyllelse.

Fria.Nu

© 2026 Stockholms Fria