Därför är jag anarkist: Anarkism är att låta alla skapa
Det var som servitris på en italiensk restaurang jag insåg anarkismens fördelar utifrån den anställdes perspektiv. Jag minns att jag var mycket upprörd över idiotin i att femton personer skulle rusa runt och lyda minsta order från ägaren Benny, som själv inte hade någon annan funktion än att övervaka oss och likväl tjänade merparten av de pengar vi drog in. Varför kunde vi inte göra oss av med Benny och sköta ruljangsen själva: mindre stress, mer betalt och trevligare stämning? Det fanns liksom ingen poäng med Benny, förutom för honom själv förstås, och jag kunde utan svårigheter se framför mig hur bra allt skulle fungera utan honom. Ifall hans lön delades mellan oss skulle vi ha råd att ta det lugnt, kanske anställa en till och tillsammans besluta om ekonomi och förändringar. Det kunde i vilket fall som helst inte fungera sämre än med Benny, som hade en videokamera i köket för att kolla att vi inte åt gratis eller snodde mat och som höll alla anställda i ett tillstånd av konstant irritation, vilket gick ut över både maten och gästerna.
Jag hade redan varit anarkist sedan högstadiet, ett resultat av en frustration över att alla försöker bestämma över en, hur situationen upprepas om och om igen: alla närvarande är överens om en sak och ändå kan den inte genomföras för 'nu är det så', 'regler är regler' och man invänder förgäves att vad är orsaken till regeln, kan vi få veta det, blir det inte bättre att vi gör så här, nej, nu är det så, that"s just the way it is, es lo que hay, i alla länder säger de samma sak och det är inget annat än ett långsamt dödande av människans kreativitet, man lär sig att lika bra att bara andas ut och skita i att tänka själv, det leder bara till problem.
Anarkism för mig är svaret på frågan: hur ska vi skapa ett samhälle som tillåter alla människor att vara skapande varelser? De nuvarande systemen, de avskyr poesi. (Då menar jag inte korta meningar och 'tystnadens outhärdliga skrik' utan poesi i dess ursprungliga bemärkelse, poiesis: tillverkning. Att vara poet, poietai, är att tillverka något. Alla som tillverkar något är alltså poeter. Alla människor har förmågan att tillverka något. Alla människor är naturliga poeter.) Kommunism ska vi inte tala om: allt slags skapande gör kommunismen nervös. Man förbjuder, förföljer, misstänkliggör till och med i länder där den är i opposition och inte ens har makten, som man kan läsa i Richard Wrights 'Hunger i Amerika' om hur han uteslöts ur kommunistpartiet i USA. Eller huvudpersonen i Milan Kunderas 'Skämtet' som skickas på tvångsarbete för ett skämt och för att han ler konstigt, 'individualistiskt.' Så gör man människor rädda för skapandet, man får dem att sky minsta egna tanke.
Om vad kapitalismen gör med skapandet behöver jag inte läsa några romaner och de skrivs knappast heller, folk är upptagna med att skapa åt kapitalismen. Allt sugs upp och säljs, all kreativitet får en logga och patenteras. Att skapa i dag är att vara oljan som får kapitalismen att gå som smort: det är tack vare de skapande klasserna som man fortfarande kan kränga meningslösa produkter. Alla dessa designers, arkitekter, reklammakare, produktutvecklare är kreativa människor, men själva ordet kreativitet har redan börjat lukta minimalistiskt kontor där det sitter nån och 'kläcker idéer' som är 'nyskapande' nog att kunna sälja ännu en trött produkt. Och om man vill skapa något bortom detta märker man hur systemet fortfarande avskyr poesi lika mycket som de tidigare: 'det säljer inte' är dagens 'du tänker fel' med vilket man undertrycker oliktänkande. Så får man folk att tro att de skapar när de i själva verket lyder: medan merparten av människorna fortfarande är uteslutna från skapandet för att det inte behövs hos dem.
Anarkism, däremot, är ett system med skapandet som dess innersta kärna. Anarkism är poesi. Kreativiteten är anarkistisk till sin natur, när en ny idé föds är den anarkistisk och den fortsätter vara anarkistisk ända tills någon kommer och säger 'Här får ni inte vara' eller 'Vi erbjuder er ett kontrakt ifall ni går med på dessa villkor.' Anarkismen är människorna själva, det är därför den misstros av dem, för att vi inte vågar tro på oss själva än, att vi verkligen skulle kunna jobba ihop och besluta tillsammans och bygga samma hus och laga samma mat och få allt att fungera trots att det inte fanns någon Benny som skrek åt oss. Det är så sorgligt när folk inte tror på anarkismen, det är som om de gett upp hoppet om människan. För sedan jag blev punkare och anarkist har jag talat om det här med alla och envar och jag har aldrig hittat någon som inte vill leva i ett samhälle utan makt, däremot en massa folk som tror att det är omöjligt. Åratal av propaganda, Flugornas Herre, felaktig krigsrapportering av det slag vi ser nu, 'folken har trätit i tusentals år' har satt sina spår. Men samtidigt finns ett hopp, därför att människors impuls fortsätter vara anarkistisk. De säger: Ska vi ut och festa? och de utser ingen ledare för projektet, varken diktator eller folkvald - de diskuterar och kompromissar tills de hittat en lösning alla är nöjda med, sedan sätter de igång och då har alla bidragit med något, alla har skapat varsin idé och det är precis så som anarkismen skulle fungera, bara på fler nivåer. Anarkismen är människors frivilliga sammanslutning för att jobba ihop i frågor som rör dem. Den gör alla människor till poeter, till skapare. Jag ser inte varför det inte skulle fungera.