• och revolutionären Majakovskij var en älskande människa. Bengt Jangfeldt har skrivit världens första biografi om alla hjärtans ambassadör.
Stockholms Fria

Hetlevrad poet odödliggjord

Efter att den sovjetiske poeten Vladimir Majakovskij begått självmord genom att spela rysk roulett den 14 april 1930 togs hans hjärna ut och vägdes av Hjärninstitutet, som bedrev studier av geniers huvuden. Problem uppstod när de märkte att den vägde 360 gram mer än Lenins – hur skulle de förstå sig på detta?

Men de förstod sig inte på någonting av Majakovskij.
Han var en blind fläck för funktionärer, och det fanns aldrig något Hjärtinstitut. Majakovskijs hjärta, söndertrasat efter skottet, följde honom i graven. Detta vackra hjärta, ambassadören för alla hjärtan, det stora Världshjärtat! Det var ju därifrån allt han gjorde emanerade Majakovskijs hjärta var inte en privat muskel, det bultade i takt med jordklotets puls.

Om denne man och hans händelserika tid berättar Bengt Jangfeldt i Med livet som insats, världens hittills enda biografi om Majakovskij. Jangfeldt är slavist, har ägnat mer än trettio år åt att studera futurismen och Ryssland och kände både Majakovskijs livskamrat Lili Brik och lingvisten Roman Jakobson personligen. Han kan så mycket att det står ut genom öronen på boken. Det är svårt att tänka sig att någon i världen vet mer om Majakovskij – Jangfeldt tycks ha koll på vad karln gjorde i stort sett varje dag i hela sitt liv. Resultatet är en 600 sidor lång berättelse, fylld med bilder. (På en är Majakovskij död. Hemskt! Jag vill inte tro på det.)
Poeten, futuristen och revolutionären Majakovskij föddes i en liten by i Georgien där det bodde färre än tusen personer, och kom till Moskva när familjen blev fattig efter att pappan dött av att ha stuckit sig på en nål. I Moskva började han på en konstskola, och där lärde han känna de människor med vilka han skulle bilda den ryska futurismen.

Futuristerna var som tiotalets Sex Pistols – de målade sig i ansiktet, provocerade, förolämpade publiken och sket i begreppet Kvalitet. De vrålade av otålighet över att framtiden inte var här ännu, och lyckligt ovetande om världskrigen, atombomberna och miljöförstöringen kunde de lyssna till maskinen och ännu höra ett löfte om en ljusnande framtid. De öppnade en epok som stängdes sextio år senare i en märkligt spegelvänd handling när vi punkare kom och målade No future i ansiktet.

Den ryska futurismen var anarkistisk till sin natur, men efter revolutionen tog de flesta av poeterna, Majakovskij inget undantag, ställning för kommunismen. För honom var det ett ärligt val, baserat på övertygelse – inte likt många andra som vände kappan efter vinden.
Med revolutionen förändrades delvis Majakovskijs roll som poet, han blev mer av förebild, mindre av provokatör, och han kom att spela en central roll i skapandet av den nya litteraturen. Han skrev socialistiska barnböcker, verser på rim och pjäser där han behandlade aktuella samhällsfrågor.
Lenin, och myndigheterna i allmänhet, hade en ambivalent attityd till Majakovskij: än hyllades han, än kallades han huligankommunist. Attitydsvängningarna fortsatte efter hans död då han blev upphöjd till officiell revolutionspoet samtidigt som de ljög om hans privatliv, att han levt i ett ménage a trois med en gift kvinna och hennes man passade sig inte.

Jag har, sedan jag läst Torbjörn Säfves roman Jag brinner om Majakovskij, upplevt det som om jag känt honom personligen. Majakovskij är för mig så som Torbjörn Säfve framställt honom i romanen: en hygglig, sympatisk karl, het i sin övertygelse, men ändå på något sätt pragmatisk, särskilt i sin inställning till regimen, för han tror på kommunismen samtidigt som han ser att det börjar gå åt fel håll och överväger hela tiden om han ska vara lojal eller sätta sig på tvären (vad än Majakovskij gjorde fick efterverkningar). Och framför allt var han en älskande människa, vad Julia Kristeva skulle kallat ego affectus est, en människa som definierar sig enligt devisen jag älskar, alltså är jag.
Men kärleken hos Majakovskij var inte bara en sak mellan två personer, utan en syster till den socialism han drömde om. Många är de dikter där kärleken liknar en banderoll i en demonstration, som ett blodigt banér han räcker fram, något han kämpar för, stolt håller upp. Motsatsen till kärleken symboliserades i hans diktning av statyn, sin egen staty skulle han proppa full och spränga med dynamit. För allt slags dödkött/känner jag avsky/men jag dyrkar/allt som är liv!
Med livet som insats är något annat. Det är en biografi byggd på fakta, inte en psykologisk eller litterär tolkning. Många nya saker kommer upp, till exempel hade Majakovskij en dotter i USA som han inte berättade för någon om. Reflexionerna är visserligen ganska ytliga, som teori och praktik går inte alltid hand i hand och människor klarar av eller klarar inte av fria förhållanden. Men det är ett maffigt, otroligt imponerande verk, ett gediget arbete, och jag skulle inte bli förvånad om Jangfeldt vinner svenska akademins biografipris igen som han gjorde för biografin om Axel Munthe 2003.

Det finns också ett värde i boken utöver det rent historiskt nedtecknade. Majakovskijs ord och person är en kommentar, inte bara till det samhälle han levde i, utan till nutiden. Läs boken och tänk: vad har han att säga oss?
– Majakovskij var en sådan människa som inte skulle ha överlevt i något samhälle, sade Jangfeldt när han citerade Roman Jakobson på en föreläsning häromveckan. Och han ville tala direkt till oss, som han själv sa: Över poesialbumen klampar jag in. Jag talar såsom en levande människa talar/till en annan människa fylld av liv.

Fakta: 

Med livet som insats
Författare: Bengt Jangfeldt
Förlag: Wahlström & Widstrand

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Därför är jag anarkist: Anarkism är att låta alla skapa

Det var som servitris på en italiensk restaurang jag insåg anarkismens fördelar utifrån den anställdes perspektiv. Jag minns att jag var mycket upprörd över idiotin i att femton personer skulle rusa runt och lyda minsta order från ägaren Benny, som själv inte hade någon annan funktion än att övervaka oss och likväl tjänade merparten av de pengar vi drog in. Varför kunde vi inte göra oss av med Benny och sköta ruljangsen själva: mindre stress, mer betalt och trevligare stämning? Det fanns liksom ingen poäng med Benny, förutom för honom själv förstås, och jag kunde utan svårigheter se framför mig hur bra allt skulle fungera utan honom. Ifall hans lön delades mellan oss skulle vi ha råd att ta det lugnt, kanske anställa en till och tillsammans besluta om ekonomi och förändringar. Det kunde i vilket fall som helst inte fungera sämre än med Benny, som hade en videokamera i köket för att kolla att vi inte åt gratis eller snodde mat och som höll alla anställda i ett tillstånd av konstant irritation, vilket gick ut över både maten och gästerna.

Kampen för fria utrymmen

Samtidigt som förortsprotester och studentstrejker pågår i Frankrike går ungdomar ut på gatorna i Spanien i en helt annan protest: mot begränsningen av det offentliga rummet. Tusentals människor slåss för rätten att dricka alkohol på offentlig plats. Eller är det mer som står på spel? undrar Kajsa Ekman, på plats i Barcelona.

I begynnelsen var modern

I mitten av 1960-talet föddes dekonstruktionen, den teoribildning som utmanade strukturalismen och de förenklade politiska analyser som var förhärskande ett decennium senare. Julia Kristeva var en av förgrundsfigurerna i den grupp som ville lyfta det som strukturalisterna hade ignorerat: motsägelsen, sprickan - den inkonsekvens som finns i varje berättelse. Kristeva frågade sig bland annat hur det påverkar oss att alla människor är födda av en mor.

I begynnelsen var modern

I mitten av 1960-talet föddes dekonstruktionen, den teoribildning som utmanade strukturalismen och de förenklade politiska analyser som var förhärskande ett decennium senare. Julia Kristeva var en av förgrundsfigurerna i den grupp som ville lyfta det som strukturalisterna hade ignorerat: motsägelsen, sprickan - den inkonsekvens som finns i varje berättelse. Kristeva frågade sig bland annat hur det påverkar oss att alla människor är födda av en mor.

Mannen är ett subjekt - kvinnan är en negation

Queerinriktade feminister talar ofta om att vi lever i ett samhälle där normerna föreskriver två kön. Det är denna uppdelning vi måste motarbeta för att nå frihet; genom att motsätta oss, parodiera och driva med rollerna kan vi upplösa dem. Det finns dock alternativa teoribildningar. Kajsa Ekis Ekman skriver om filosofen och psykoanalytikern Luce Irigaray som menar att normen bara föreskriver ett kön. Och sedan en negation av detta enda. Det intressanta med feministisk teori, som med all teori över huvud taget, är att man alltid utgår från en analys av de rådande förhållandena. Man talar om hur det ser ut, och sedan, i motsats till detta, hur man vill att det ska se ut. Men hur ser normen ut egentligen? Föreskriver den verkligen två kön?

© 2024 Stockholms Fria