Men de förstod sig inte på någonting av Majakovskij.
Han var en blind fläck för funktionärer, och det fanns aldrig något Hjärtinstitut. Majakovskijs hjärta, söndertrasat efter skottet, följde honom i graven. Detta vackra hjärta, ambassadören för alla hjärtan, det stora Världshjärtat! Det var ju därifrån allt han gjorde emanerade Majakovskijs hjärta var inte en privat muskel, det bultade i takt med jordklotets puls.

Om denne man och hans händelserika tid berättar Bengt Jangfeldt i Med livet som insats, världens hittills enda biografi om Majakovskij. Jangfeldt är slavist, har ägnat mer än trettio år åt att studera futurismen och Ryssland och kände både Majakovskijs livskamrat Lili Brik och lingvisten Roman Jakobson personligen. Han kan så mycket att det står ut genom öronen på boken. Det är svårt att tänka sig att någon i världen vet mer om Majakovskij – Jangfeldt tycks ha koll på vad karln gjorde i stort sett varje dag i hela sitt liv. Resultatet är en 600 sidor lång berättelse, fylld med bilder. (På en är Majakovskij död. Hemskt! Jag vill inte tro på det.)
Poeten, futuristen och revolutionären Majakovskij föddes i en liten by i Georgien där det bodde färre än tusen personer, och kom till Moskva när familjen blev fattig efter att pappan dött av att ha stuckit sig på en nål. I Moskva började han på en konstskola, och där lärde han känna de människor med vilka han skulle bilda den ryska futurismen.

Futuristerna var som tiotalets Sex Pistols – de målade sig i ansiktet, provocerade, förolämpade publiken och sket i begreppet Kvalitet. De vrålade av otålighet över att framtiden inte var här ännu, och lyckligt ovetande om världskrigen, atombomberna och miljöförstöringen kunde de lyssna till maskinen och ännu höra ett löfte om en ljusnande framtid. De öppnade en epok som stängdes sextio år senare i en märkligt spegelvänd handling när vi punkare kom och målade No future i ansiktet.

Den ryska futurismen var anarkistisk till sin natur, men efter revolutionen tog de flesta av poeterna, Majakovskij inget undantag, ställning för kommunismen. För honom var det ett ärligt val, baserat på övertygelse – inte likt många andra som vände kappan efter vinden.
Med revolutionen förändrades delvis Majakovskijs roll som poet, han blev mer av förebild, mindre av provokatör, och han kom att spela en central roll i skapandet av den nya litteraturen. Han skrev socialistiska barnböcker, verser på rim och pjäser där han behandlade aktuella samhällsfrågor.
Lenin, och myndigheterna i allmänhet, hade en ambivalent attityd till Majakovskij: än hyllades han, än kallades han huligankommunist. Attitydsvängningarna fortsatte efter hans död då han blev upphöjd till officiell revolutionspoet samtidigt som de ljög om hans privatliv, att han levt i ett ménage a trois med en gift kvinna och hennes man passade sig inte.

Jag har, sedan jag läst Torbjörn Säfves roman Jag brinner om Majakovskij, upplevt det som om jag känt honom personligen. Majakovskij är för mig så som Torbjörn Säfve framställt honom i romanen: en hygglig, sympatisk karl, het i sin övertygelse, men ändå på något sätt pragmatisk, särskilt i sin inställning till regimen, för han tror på kommunismen samtidigt som han ser att det börjar gå åt fel håll och överväger hela tiden om han ska vara lojal eller sätta sig på tvären (vad än Majakovskij gjorde fick efterverkningar). Och framför allt var han en älskande människa, vad Julia Kristeva skulle kallat ego affectus est, en människa som definierar sig enligt devisen jag älskar, alltså är jag.
Men kärleken hos Majakovskij var inte bara en sak mellan två personer, utan en syster till den socialism han drömde om. Många är de dikter där kärleken liknar en banderoll i en demonstration, som ett blodigt banér han räcker fram, något han kämpar för, stolt håller upp. Motsatsen till kärleken symboliserades i hans diktning av statyn, sin egen staty skulle han proppa full och spränga med dynamit. För allt slags dödkött/känner jag avsky/men jag dyrkar/allt som är liv!
Med livet som insats är något annat. Det är en biografi byggd på fakta, inte en psykologisk eller litterär tolkning. Många nya saker kommer upp, till exempel hade Majakovskij en dotter i USA som han inte berättade för någon om. Reflexionerna är visserligen ganska ytliga, som teori och praktik går inte alltid hand i hand och människor klarar av eller klarar inte av fria förhållanden. Men det är ett maffigt, otroligt imponerande verk, ett gediget arbete, och jag skulle inte bli förvånad om Jangfeldt vinner svenska akademins biografipris igen som han gjorde för biografin om Axel Munthe 2003.

Det finns också ett värde i boken utöver det rent historiskt nedtecknade. Majakovskijs ord och person är en kommentar, inte bara till det samhälle han levde i, utan till nutiden. Läs boken och tänk: vad har han att säga oss?
– Majakovskij var en sådan människa som inte skulle ha överlevt i något samhälle, sade Jangfeldt när han citerade Roman Jakobson på en föreläsning häromveckan. Och han ville tala direkt till oss, som han själv sa: Över poesialbumen klampar jag in. Jag talar såsom en levande människa talar/till en annan människa fylld av liv.