Dramatiken på teatern skedde för över tjugo år sedan, men än i dag fortsätter historien att fascinera. Jan Jönson turnerar med sin monolog I Stunder av verklighet och stannar till på Stadsbiblioteket en regnig måndagkväll. I fem timmar berättar han om sitt samarbete med internerna på Kumla och San Quentin fängelset i Kalifornien, om sin starka kärlek till författaren och dramatikern Samuel Beckett och om en skrämmande kriminalvård som inte alltid är förenlig med demokratiska värderingar. Han talar om sitt livsverk, och håller under hela monologen publiken i ett järngrepp. Hans scennärvaro och engagemang i framförandet är slående och han bokstavligen spottar ur sig orden på första publikraden. Jan Jönson berättar med värme och kärlek om interner som blivit hans bröder och om en förebild som blivit hans vän – Samuel Beckett.

Jan Jönsons första möte med Becketts pjäs I väntan på Godot var när han huserade på Folkteatern i Göteborg i början av sin karriär, och han minns hur han blev förälskad i Becketts värld.

– Varje dag, månad ut och månad in, vareviga kväll spelade jag den här pjäsen och på ett mycket starkt sätt förändrade den mitt liv.

Pjäsen handlar om två män som möts på en enslig landsväg och väntar på någon som kallas Godot som ska bekräfta deras liv och göra livet lättare för dem att leva. Mot slutet låter sig Godot hälsa att han inte kommer i kväll, men kanske i morgon.

Internerna som Jan Jönson arbetat med har även de känt igen sig i den existentiella pjäsen.

Från början var Jan Jönson skådis på Dramaten. Efter ett slumpartat möte med fängelsedirektören på Kumlaanstalten, Lennart Wilson, år 1985 förändrades hans tillvaro radikalt. Han sa upp sig från Dramaten och tog sig an jobbet att sätta upp I väntan på Godot med fem intagna i rollerna. Med dem upplevde han en kemi som han aldrig känt förut och han såg människor som sökte ett liv och en identitet. Människor som blivit fråntagna sin värdighet, en värdighet som Jan Jönson ville ge dem tillbaka.

– När vi började läsa replikerna föddes liv och en dörr öppnades för dessa män. Vi går in i Becketts vackra verk och de började tro på varandra och på replikerna de uttalade.

Efter ett års repeterande var det premiär i sal A1 på anstalten framför vänner, bekanta, teaterfolk och press. Det blev en succé som ledde till att Göteborgs Stadsteater ville visa pjäsen på sin stora scen. Efter att ha övertalat Kriminalvårdsstyrelsen fann sig Jan Jönson, tillsammans med ett stort säkerhetspådrag, i en van tillsammans med de fem internerna på väg till Göteborg. Ur stereon strömmade Bob Dylans I shall be released. Kriminalvårdsordföranden hade ett krav: ”Lova mig bara en sak – ta med dig samma fem killar tillbaka.”

Det ville sig annorlunda.

Timmarna innan premiären rymde fyra av fångarna och rikslarmet gick. Jan Jönson fick förklara för en fullsatt Stadsteater att det inte skulle spelas någon pjäs. Han blev inte arg eller besviken på sina vänner, han blev rädd. Rädd för att något hänt dem. Några dagar senare ringde de från Madrid.

Efter uppståndelsen på Stadsteatern fick Jan Jönson ett brev från Samuel Beckett. Han ville personligen tacka honom för gestaltningen av pjäsen. Nyheten om att fångarna rymde under föreställningen tog han med kommetaren: That’s the best thing happened to that play since I wrote it!”

En nära vänskap tog sin början.

– Gör det igen, spela hela pjäsen, sa Beckett. Och berätta sedan för mig hur det går.

Trots rymningen färsk i minnet var det precis det Jan Jönson gjorde, och det var Sam Becketts ord som drev honom. Ledningen på San Quentin State Prison i Kalifornien hade hört talas om hans arbete på Kumla och bjöd dit honom. Vid ankomsten möttes han av tungt beväpnade vakter i en fasansfull miljö och återigen stod han vid en mur och frågade sig själv vad han gett sig in på och varför. Men han stannade, mötte nya interner och såg återigen människor som sökte en identitet och ville ha något att tro på. Till Samuel Becketts lycka sätter de upp I väntan på Godot. Men på San Quentin förblev internerna inlåsta. Under de två åren Jan Jönson arbetade på fängelset sköts tre människor i huvudet framför honom.

Jan Jönsons berättelse berör och upprör. Men den har inte nått sitt slut. Veckor efter att ha tagit del av monologen I Stunder av verklighet tänker jag fortfarande på Jan Jönsons ord, hans vilja att förmedla det han varit med om och framförallt på hans brinnande engagemang för människor.

Jag ringer upp honom och får veta att hans resa inte kommer ta slut än på ett tag. I höst har han arbetet med en livstidsdömd kvinna och spelat Becketts Happy Days i Göteborg. Och i februari återvänder han till San Quentin.

– De jag arbetade med för tjugo år sedan är fortfarande inlåsta. Åtminstone en av dem ska medverka i den pjäs jag ska sätta upp.

Och visst blir det mer Beckett. Fast denna gång Slutspel. En pjäs som dock handlar om samma slags väntan och samma slags längtan som I väntan på Godot. Och det lär bli fler möten som förändrar liv.