I redigeringsrummet där filmen tagit sin form står kaffemuggar spridda över skrivbordet. Frida Franker står mitt i rummet och rotar i sin handväska, hon pratar och gestikulerar i ett. Hon berättar att hon har två lägen, gravallvarlig eller gapskratt. Det sistnämnda är onekligen hennes normaltillstånd. Det nämns något om nycklar hon inte hittar innan samtalet övergår till att handla om smörgåstårtor. Frida pekar på ett stort foto ovanför arbetsplatsen i redigeringsrummet. Den föreställer ett barn, sittandes på ett fårskinn mot en himmelsblå bakgrund.

– Där är det. Fårskinnet i all sin prakt. Där är grejen, spänningen, skrattar hon. Jag blev så besatt av det att jag inte kunde sova om nätterna.

Frida Franker har precis avslutat arbetet med dokumentärfilmen Varifrån kommer fårskinnet, som är en del av ett nytt projekt från Film i Väst och SVT. FiImare fick pitcha sina idéer för en jury, och slutligen valdes de fyra bästa ut. Dokumentärfilmerna kommer att sändas i SVT i höst under den gemensamma rubriken Kvarta över. Filmerna har en gemensam tematik och är producerade under samma förutsättningar – de ska följa en person, en händelse, ett förlopp eller plats under 24 timmar. Slutresultatet ska vara en dokumentär på 14 minuter.

– Det var spännande att testa den begränsade formen som projektet tvingar en till, säger hon.

Syftet med Kvarta över-projektet är att få fram okonventionella berättelser och möjligheter till förnyelse. Frida Franker ville gärna experimentera med den dokumentära formen och tyckte om utmaningen att arbeta under de förutsättningarna som gavs. Dokumentära projekt kan annars dra ut på tiden, menar Frida, och att arbeta 24 timmar i streck var inga problem.

– När allt material skulle hämtas in på 24 timmar skulle jag verkligen filma i 24 timmar – inte gå hem och lägga mig. Utmaningen i sig var att faktiskt få fram det jag ville få fram under den tiden, hände inte det jag ville så kunde jag inte tvinga fram det.

Idén till filmen fick hon efter att ha jobbat som dagisfotograf där hon åkte runt för att fotografera barn. Något hon alltid hade med sig som rekvisita var en himmelsbakgrund och en vit fårfäll. Då började hon fundera kring barnfotografering och fårskinnet.

– Barn har fotats på fårskinnar sedan 30-talet. Varför? Har det ett symbolvärde, är det en ren tillfällighet, vem var först med att använda den, är det bara för att den är mjuk att sitta på? Jag tänkte att det blev en slags regel eller självklarhet till slut. Och då tyckte jag det var intressant att se varför.

Hon följde en barnfotograf som fotat flera tusen barn på fårfällen under årens lopp. Det är Frida själv som driver frågan om fårskinnet, både i ljud och bild – en av förutsättning för projektet var att filmaren själv ska finnas med i filmen.

– Det var intressant att utgå från sig själv som filmare och vara delaktig, inte auktoritär, säger hon.

Från det dunkla redigeringsrummet går vi genom ekande korridorer förbi ett grått draperi, in i en salig röra. Frida har varnat för sin stökiga ateljé på Valands Konsthögskola. Till vardags läser hon här, fjärde året på fri konst. De kala vita väggarna pryds av häftstift och ett litet hjärta målat bredvid fönstergaveln. Det måste varit någon annan som målat dit den berättar Frida. För vanligtvis går hon inte runt och målar hjärtan på väggar. På skrivbordet framför står en liten rund barnpool i blå plast. Det är en skisspool som hon ska experimentera med inför hennes ljudinställning nästa vår.

– Jag ska sätta högtalare under den, med lågfrekventa ljud som man inte hör. Man ser bara ljuden i vattnet, säger hon.

Tidigare har Frida sysslat mycket med form och just experimenterande projekt, men i framtiden vill hon rikta in sig på foto och video.

– Jag tycker om den typen av berättande och det sättet att uttrycka sig. Det som är intressant med dokumentärer är att det är en del av verkligheten och vardagen.

Mitt på golvet i ateljén står ett omkullvält skrivbord, runt om finns stolar i olika storlekar och en kasse med tomma vinflaskor. En grön soffa från förr står i ena hörnet och i andra finns en bäddad säng. Frida berättar att hon känner en stark tillfredsställelse när hon jobbar, att det är anledningen till att hon ägnar sig åt konsten. Vad det kan komma att innebära att hennes film sänds i SVT, att uppmärksamheten kan gynna henne är inget Frida haft någon tanke på.

– Jag har faktiskt inte reflekterat över det. Men jag tycker det är viktigt att jobba mot olika publiker. Konstpubliken är på ett sätt och tv-publiken ett annat. Att enbart jobba i ett forum är inte tillräckligt intressant för mig.

Fick du svar på frågan – Varifrån kommer fårskinnet?

– Målet var att skildra reflektioner kring det här fårskinnet. Jag fick massa svar, men ni får se vad summan av kardemumman blev...