Vi har återigen fått en påminnelse om att kärnkraften inte är säker. Händelsen den 25 juli vid Forsmarks kärnkraftverk, då en kortslutning i ett ställverk gjorde att strömmen försvann samtidigt som två av verkets fyra egna dieslar inte fungerade, visar hur oberäknelig kärnkraften är. Hade även de två sista dieslarna strejkat kunde en allvarlig olycka ha inträffat.
Det finns ett grundläggande problem med säkerheten hos kärnkraften och det är att ett kärnkraftverk inte stannar av sig själv om strömmen till systemen försvinner. Istället måste man ha ström både för att föra in de styrstavar som hejdar kärnreaktionen och för att kyla reaktorn. Faller strömmen bort helt får man i värsta fall en härdsmälta.

Det behövs alltså helt idiotsäkra system för att hindra olyckor. Den fråga som mycket av kärnkraftsomröstningen 1980 kom att kretsa kring är denna: Finns det helt idiotsäkra system?
Det är knappast så. Systemen konstrueras, sköts och underhålls av människor som inte är felfria.
Olyckan i Tjernobyl 1986 visar hur illa det kan gå. Det som hände där var att man misslyckades med att stoppa kärnreaktionen i reaktorn och att kyla ner den. Resultatet blev att reaktorbyggnaden förstördes och radioaktivitet från Ukraina spreds över stora delar av Europa.
I ett kärnkraftverk kontrolleras enorma krafter och extremt giftiga och radioaktiva ämnen. Det gör att en olycka i ett kärnkraftverk kan få mycket större följder än en olycka i ett vanligt kraftverk.

Kärnkraften är ingen bra energikälla. Den är både osäker och miljöfarlig. Brytningen av uran ger upphov till förorenade brytrester och lakvatten. Själva driften av kärnkraftverken ger sedan upphov till radioaktivt avfall som måste hållas åtskilt från människan i tiotusentals år.
Det finns alternativ till både kärnkraft och miljöförstörande oljeeldning. Förra året producerade exempelvis vindkraften i Tyskland, som har en yta mindre än Sverige, el motsvarande sju Barsebäcksreaktorer (26,5 miljarder kilowattimmar). Vindkraften i världen har ökat med 20-30 procent om året de senaste fem åren. Under samma tid ökade världens kärnkraft med blygsamma 0,16 procent per år, alltså en åttondels procent.

Det finns mängder av tekniskt intressanta lösningar på många av delproblemen. Vad som behövs är den politiska viljan att ta itu med frågan. De borgerliga politikerna har hittills mest talat om att de vill bevara eller utvidga kärnkraften. Vilken idioti! Hur kan man vilja stödja förlegad, gammal, osäker teknik?
Varför inte istället vända blicken mot framtiden? Dagens problem kräver nya lösningar. Vi gröna står för det!