Den stora skrivboken är en berättelse om utsatta barn som lär sig handskas med en extrem situation. När kriget kommer placeras huvudpersonen tillsammans med sin tvillingbror hos mormodern i en småstad i ett östeuropeiskt land. Mormodern är ett byoriginal med låg social status och den lilla staden är full av mobbning och våld. Syskonen lär sig snabbt att hantera situationen, de härdar sig genom att slå och plåga varandra, de utrustar sig med vapen som försvar mot större och starkare pojkgäng och uppträder själva som en blandning av smågangstrar och gatugycklare. Och för att fortsätta använda det neutralt beskrivande, förnumstiga vuxenspråket: de blir vittnen till sexuella övergrepp, utsätts själva för övergrepp, blir vittnen till död och massakrer när kriget kommer allt närmare.

Men det berättas förstås inte riktigt på det sättet, det är hela poängen. Mathias Olsson med sin tämligen bastanta kroppshydda lyckas med enkla medel göra om sig till ett troskyldigt, storögt barn, ett slags jättebebis som berättar om den ena ohyggligheten efter den andra med samma min som om det handlade om spännande attraktioner på Gröna Lund. Och han tar hjälp av alla möjliga medel: tv-bilder, inspelade röster, projektioner, dockor och annat smått och gott.

Mathias Olsson berättar historien levande och fantasifullt, hanterar skickligt den teatrala formen och växlar roller med små men effektiva medel. Men själva historien – den är faktiskt lite för mycket att härda ut med. Sällan har 50 minuter på teatern varit så fyllda av våld, övergrepp och grymheter mot barn, även om allt detta turligt nog inte gestaltas utan bara omtalas.

Möjligen finns en större mening med det hela i Agota Kristofs roman, kanske ett större sammanhang, men helhetsintrycket av denna dramatisering blir tyvärr att man måste vara psykiskt stark eller ovanligt hårdhudad för att klara av att se den.