Ja, denna vänsterns våta dröm om en verklig folklig revolution gestaltas på ett övertygande sätt i Teater Tribunalens nya föreställning Rörelsen. Tribunalen har alltid sökt efter nya sätt att göra politisk teater, gärna med inspiration från 1970-talsteaterns typiska grepp med publikdiskussioner. Men nästan alltid på ett intelligent, roligt sätt, utan den patetiska troskyldigheten hos mycket av den tidens frigrupper. Denna gång har Tribunalen fått hjälp av ett gäng sistaårsstudenter från Stockholms dramatiska högskola som utgör manus- och produktionsgrupp och själva har kläckt hela idén.

Resultatet kan kallas för realityteater eller kanske interaktiv performance. I första halvan leds publiken runt på en virtuell vandring i det demonstrantockuperade kvarteret, därefter placeras den i en TV-studio där en debatt mellan demonstranter och företrädare för regeringen och näringslivet just ska dra igång. Här är det visserligen fråga om en fiktiv realitet, men åskådaren kastas in i den som om den verkligen fanns. I andra halvan går skådespelarna ur sina roller och korta spelscener blandas med diskussion med publiken som uppmanas ta ställning till mer eller mindre kontroversiella lösningsförslag och påståenden om klimatfrågan. Efter föreställningen blir det mer diskussion med inbjudna gäster, den kväll jag var där kom Klimataktion på besök.

Från något slags konventionell teatersynpunkt är detta inget märkvärdigt. Skådespelarna gör habila tolkningar, inte mer, av sina rollfigurer i den fiktiva debatten, manuset ger heller inte utrymme åt några psykologiska djupporträtt. Men som realityperformance och politisk väckarklocka är det alldeles lysande. Som vanligt med politisk teater finns dock ett frågetecken för publiken. Hur bär man sig åt för att nå andra än de redan övertygade? Teater Tribunalens vanliga publik kan ju förväntas hålla med om hela budskapet redan innan de kommer dit.

Givetvis går det också att ifrågasätta delar av budskapet. Till exempel har jag själv (tyvärr) svårt att tro på en bred folkrörelse i klimatfrågan i västvärlden. Svenska folket (och större delen av EU:s befolkning) är ju en global överklass som måste avstå många privilegier om klimatkatastrofen ska stoppas på ett sätt som är rättvist för de miljarder fattiga som kommer att drabbas värst av den. Och en överklass som frivilligt avstår privilegier var det länge sedan man såg.

Och därmed fortsätter diskussionen. Förhoppningsvis både innanför och utanför teaterns väggar.