Kombogruppen från Sjuhärad har en högst märklig särställning inom svensk underhållning. Med lika delar barbershop, folklustspel, och närmast avantgardistisk crazyhumor har de genom åren lyckats krama ur sig landets genom tiderna bästa sitcom någonsin (Macken), gjort folkhemsmusikal av Boforsskandalen (LEIF), krigat ner TV4:s reklamavbrott, och gett röst åt ett par tecknade Disneyfigurer.

Och alltsammans tack vare den kreativa motorn Claes Eriksson, en försynt och maniskt produktiv västgöte som politiskt sett närmast verkar vilja tillhöra en sorts klassisk gråsossegemenskap som väl aldrig riktigt har funnits. ”Jag tycker att staten ska bestämma när jag ska titta på teve”, hävdade han en gång, och jag tror fortfarande att han menade ungefär vad han sa. Karln förkroppsligar liksom allt det som får Johan Stael von Holstein att vakna kallsvettig om natten.

Men politiken har aldrig riktigt varit poängen. Samhällssatiren har alltid vridit över i ett hejigt musikalnummer. Och Galenskaparna har aldrig fått särskilt bra recensioner. Aldrig har de heller sprängt igenom folkkärlekens ljudvall, med ett fåtal undantag (Fabror Frej, ”Det ska va gött å leva”). När de dyker upp i Allsång på Skansen får de fem minuter i början på programmet.

Dessutom är de svårartat bundna till sin hemort. För mig som västkustbo är det svårt att föreställa sig hur andra delar av landet ser på Galenskaparna. Begriper de nåt? Av Knut Agnreds maniska göteborgska, bröderna Erikssons vresiga schlätta-dialekt, bohuslänskan i Åke från Åstol och den lustfyllda hyllningen till Kortedala spårvagn? För att inte nämna ordvitsandet.

Regionala och universella, reaktionära och avantgardistiska, fars och sitcom och buskis. Som sagt var, vi pratar alldeles för lite om den här märkliga gruppen. De förtjänar en bok. En tjock bok.

En skruv lös! är tyvärr inte den boken. Den är förvisso tjock. Visst fyller den ett visst syfte, som en sorts katalog över en seglivad och variationsrik karriär. Varje scenföreställning och tevespecial får ett eget, matigt kapitel. Samtliga medlemmar i gruppen presenteras och intervjuas, med särskilt fokus på motorn Claes Eriksson. Dessutom inleder Hagnell med ett ambitiöst (om än bra torrt) kapitel betitlat Vad är humor?.

Men tyvärr stannar ambitionerna där. Det förekommer inga särskilt långtgående försök till analys, att sätta in sextettens verk i ett större sammanhang. Istället nöjer sig författaren med att återberätta, i grova drag, föreställningarnas olika inslag. Analys och perspektiv saknas oftast, förutom de stunder då författaren känner sig manad att tala om för oss att något är ”jätteroligt”. Boken känns ofta rätt skissartad: kapitlen om de olika medlemmarnas levnadsbanor, exempelvis, stiger sällan längre än till tillrättalagda redogörelser av typen: ”och sen gjorde han X, och sen gjorde han Y.” Det känns aldrig som att medlemmarna själva kommer till tals. Och den mest självklara brytpunkten i gruppens bana – originalmedlemmen Peter Rangmars tragiska bortgång 1997 – berörs bara flyktigt. Man hade velat veta mycket mer om hur gruppen påverkades av det.

Hagnell skriver lättsamt och tillgängligt. Hon uppger att hon tagit sig an gruppen ”både som seriös forskare och uppskattande åskådare.” Den kompromissen har inte fungerat.