Det finns hållbara alternativ till kriserna
Trots den dubbla krisen uteblir i stort kritiken av dagens ekonomiska tillväxtsystem i den offentliga debatten. Enda undantagen i mainstreammedia är Christer Sanne och Birger Schlaug. Som pojken i Kejsarens nya kläder tar de upp det omöjliga med evig tillväxt. Alla, eller åtminstone de flesta, kan i dessa ekonomi- och miljökris-tider se att de har rätt. Men ingen, eller åtminstone få, vågar prata om det. Istället dras vi med politiker som inte ser längre än till nästa val och arbetsmarknadsparter som endast ser till storleken på den egna plånboken. Personer som av rädsla för förändring och för att förlora sin position tävlar i åtgärder som ska få hjulen att börja snurra allt fortare igen. Åtgärder som ska ta oss tillbaka till det gamla ”trygga” tillväxtsamhället.
Men om vi för en gångs skull stannar upp, släpper den tillväxtsyn som vi fått lära oss att inte ifrågasätta och vågar erkänna att kejsaren är naken. Att det är omöjligt att gång på gång dubbla produktionen av varor och tjänster. Att det finns en begränsning, både i hur mycket vi kan jobba och hur mycket resurser vi kan ta ur jorden. Att den tillväxt som vi i den rika delen av världen haft de senaste 50 åren har lett till att såväl planeten som människorna är sönderstressade. Om vi vågar erkänna detta kan vi istället börja diskutera hur vi kan klä kejsaren mer hållbart för såväl jorden som för oss som bor och kommer att bo på den. Hur vi kan skapa ett samhälle som inte bygger på ständigt tillväxt.
När vi nu ser alla varsel till följd av att hjulen inte längre snurrar fortare och fortare är det lätt att tro att massarbetslöshet och social utslagning är det enda alternativet till tillväxtsamhället. Så trots att vi i grunden vet att den gamla bilindustrins undergång är bland det bästa som kan hända för miljön oroar vi oss. Politikerna skjuter till miljarder av våra gemensamma tillgångar och kapitalisterna kräver än mer för att denna över hundraåriga undergångsindustri ska räddas.
Ingen ska inbilla sig att lösningen är enkel eller självklar. Det krävs stora och rejäla samhällsförändringar, med dagens lappande och lagande av det rådande systemet kommer vi aldrig att få ett hållbart samhälle. Det finns ett antal åtgärder som går att göra ganska omgående, om vi bara vågar släppa det gamla invanda konsumtionssamhället. Åtgärder som skulle leda oss, om inte helt rätt, så i alla fall i rätt riktning. Låt mig ta upp ett par av de åtgärder som kan bromsa konsumtionen respektive produktionen.
Skatteväxling från arbete till råvaror, energi och utsläpp är en metod som i dag är accepterad i de flesta politiska läger. Ändå går det oändligt sakta. Ingen politiker vågar exempelvis föreslå en höjning av bensinpriset till 25–30 kronor litern, trots att vi vet att det är det som krävs. Då är det mer bekvämt att hålla fast vid dagens beskattning av arbete, det vill säga det som krävs för återvinning och reparation. Ska vi få ner förbrukningen av jordens resurser till en hållbar nivå finns det ingen annan väg att gå än att på allvar börja beskatta konsumtionen av dem.
Medan grön skatteväxling är accepterad i teorin, men i praktiken bara genomförs på kosmetisk nivå, är medborgarlön inte ens accepterat i teorin. Tvärtom är det få saker som är så bespottade. Istället är arbets-, konsumtions- och produktionslinjen högsta religion för alla sju riksdagspartier, näringsliv och fack. Det är med de tre trådarna som kejsarens tillväxtskrud vävs.
Med medborgarlön kan vi istället, på naturlig och frivillig basis, slå av på takten till ett mer hållbart tempo samtidigt som resurserna fördelas så att alla kan få en rimlig levnadsstandard. Medborgarlön torde vara den absolut mest effektiva metoden, om vi inte vill ha ett rent förbudssamhälle, att vända bort från tillväxtsamhället och minska produktionen utan en ökad social utslagning.
De företag som nu friställer folk gör det på två olika sätt. Antingen gör de upp med facket om turordningslistor – så avskedas de längst ner utan att de som berörs har något inflytande över detta. Eller så köper de helt enkelt ut dem som vill med förtidspension, lön utan arbete under en viss period eller någon form av avgångsvederlag. På detta sätt kan de som är mest motiverade bli kvar och de som är sugna på att göra något annat lämna utan att ta allt för stora ekonomiska risker. Alla vinner helt enkelt på det. Detta ger, precis som medborgarlön, dessa personer en sorts basinkomst. På samma sätt skulle medborgarlön kunna fungera för alla om vi sänker konsumtionen och produktionen till en mer hållbar nivå. De som vill ta en paus och göra något annat ges en chans till det och kan på det sättet ge plats till dem som vill jobba men vars jobb försvinner.
Genom medborgarlön skulle vi samtidigt kunna slå av på takten, fördela resurserna och ge folk större frihet att välja vad de vill syssla med. Det skulle ge oss mer motiverade personer på de flesta uppgifter i samhället. Samtidigt skulle vi få minskade offentliga utgifter genom minskade stressrelaterade sjukdomar och att mer omsorg sannolikt skulle skötas av anhöriga som får mer tid att vara med nära och kära.När fler också får mer fritid, kan fler leva ett mer resurssnålt liv. I dag är folk ”tvungna” att flyga istället för att ta båt eller tåg, eftersom tid är en bristvara. Bristen på tid gör att vi förbrukar engångsartiklar och köper nytt i en allt mer hysterisk omfattning istället för att återvinna och laga. Med mer fritid får vi helt enkelt tid att leva på mindre resurser, vi får tid att slösa mindre.
Verklig skatteväxling i kombination med medborgarlön löser långt ifrån hela den ekologiska och samhälleliga krisen. För det behövs betydligt fler åtgärder. Men det innebär garanterat att vi går från dagens tillväxt- och konsumtionssamhälle mot ett mer ekologiskt hållbart samhälle. Ett samhälle där vi får tid att leva och ta hand om dem och det som vi har omkring oss.
Lennart gläds åt att julens konsumtionshysteri är över.
