Litteratur

Man skulle kunna skriva något putslustigt om den plötsliga kulturarbetarvurmen inför att förstå sina fäder. Sedan Åsa Linderborgs geniala Mig äger ingen har fadersmotivet ekat fram och tillbaka bland landets pennor – dock sällan med samma verkshöjd som Linderborgs obönhörliga och oändligt varma pappaskildring.

Hennes tidigare samarbetspartner och kollega Erik Wijk når dock ganska högt upp på den linderborgska måttstocken när han i Allt vi här drömma om gör ett ambitiöst och mångbottnat porträtt att förstå sin egen far. Framför allt beror det på att Olof Wijk, huvudpersonen, i sig själv är en så osannolik och fascinerande gestalt: rikemanssonen som dör isolerad i en stuga, societetskillen med internatskoleutbildning som väljer bort all mänsklig samvaro, fanatikern och mystikern som härstammar ur en av Göteborgs tyngsta överklassfamiljer.

Han är en gåta. Och inte en särskilt bra pappa. När Erik Wijk försöker förstå sin far är det egentligen en främling han griper sig an. Olof Wijk har redan dragit sig undan ”normerna” när Erik föds: efter att Olof lämnar familjen för gott träffas de bara en gång – skildringen av detta möte tillhör för övrigt bokens starkaste partier.

Men trots att den isolerade främlingen fortsätter att påverka Wijks uppväxt på olika sätt får han aldrig något bra svar på vad det är Olof ägnar sig åt. Olof blir en skamfylld icke-existens i familjehemmet, där högborgerliga värderingar ligger som en matta över varje mänsklig relation.

På ett nästan lite roat sätt beskriver Erik Wijk hur hans farfar, en man sublimt ointresserad av att hålla kontakten med sina barnbarn, kallar till sig den unge Erik vid studenttiden och förhör sig kring hans framtida planer – och för att garantera honom att ”där finns pengar” om han gör det som förväntas av honom.

Men Erik Wijk är mer intresserad av baksidan till denna förvisso ärorika familjehistoria: hur arvet från ätten har blivit tyngre för varje generation, och hur de enskilda familjerna som tvingas leva med det hanterat det.

Bokens stora styrka ligger i Wijks enorma förmåga med perspektivskiftena i den berättelsen: hur Olof, ”galningen”, den stridslystne excentrikern i sin ensliga stuga, plötsligt blir den rationelle. Hur hans självvalda isolering och djupa misstro mot mänskliga relationer inte framstår som de tragiska konsekvenserna av ett stört psyke, utan som en i förlängningen självklara effekten av en omänskligt kall uppväxt.

Det är en i varje mening myllrande bok Wijk skrivit. Som att berättelsen varit för rik, för komplicerad, för att han ska kunna välja vinkel.

Ibland är det rena deckargåtorna, med bankkonton i Schweiz och intrikata rättegånggstvister. Ibland är det en bred historia om den Göteborgska överklassen. Ibland är det frän samhällskritik. Men framför allt är det ett drabbande och mycket mänskligt porträtt av en ensam man i skogen, vars livsval man efter 400 sidor inte längre känner sig kapabel att döma.