Dag Wigert garvar, rättar till shortsen, och lunkar ut ur omklädningsrummet. Sista träningen inför avresan bjuder inte direkt på afrikanskt klimat. Svarta moln hänger lågt över Heden, och bara minuter tidigare har regnet öst ner över grusplanerna. Men i takt med träningen lättar det upp, och när den sista bollen slås i nät en knapp halvtimma senare är septemberhimlen nästan ljus igen.
Den sista träningen är över. Sista samlingen innan planet lyfter mot Sydafrika och det fjärde fotbolls-VM för hemlösa. En märklig säsong går mot sitt slut. Nästan fyrtio spelare har passerat revy på träningstillfällena sedan i mars. Nu återstår fem.
- De fem som varit med på flest träningar får åka. Här fungerar uttagningen så att även om Zlatan kommer på en träning följer han inte med till VM. Det ska vara de som är mest motiverade och visar störst dedikation, förklarar tränaren Ulrik Zander.
Spelarnas erfarenhet varierar. Veteranen Michael Sandberg gör sitt fjärde VM och följer med främst som materialförvaltare, men han ska försöka få dispens för spel. Färskast i truppen är Dag Wigert.
- Fotbollen har betytt mycket för mig. Den har gett mig lite motion, självdisciplin, och chansen att ingå i ett gött gäng. Chansen att kunna fungera tillsammans och vara ett kollektiv - det betyder en hel del.
Fotbolls-VM för hemlösa spelas varje år. I Sverige slog konceptet igenom 2004, när turneringen spelades i Göteborg. I år är turneringen större än någonsin tidigare. 48 nationer ställer upp - fler än i 'vanliga' VM.

Men det höll på att inte bli något VM alls för det svenska laget. In i det sista saknades pengar.
- Folk verkar lite rädda för att satsa på hemlösa. Sedan har det varit EM här på hemmaplan och folk kanske har känt att de redan har
idrott som de sponsrar, säger Elisabeth Anderton, lagets samordnare.
Men till slut gick GAIS in och organiserade ett lotteri till förmån för laget.
- De ska ju också göra något rätt någon gång, säger Ulrik Zander och skrattar. Han är född Elfsborgare.
Sedan ropar han ut mot planen:
- Skjut ofta! Kom ihåg att tempot är högt och planerna små. Bara dynga på så fort ni har bollen, ni är så nära mål ändå!
Tempot är hyfsat för ett gäng kedjerökare i medelåldern. Mest
imponerar Roger Jonsson, lagets
anfallsmotor. Gång på gång visar han bollkänsla, fina avslut, och blick för spelet. Dessutom styr han upp försvarsspelet - 'där är din gubbe, honom ska du markera!' med gester och instruktioner.
Vid sidan av planen står andra delen av tränarduon. För ett knappt år sedan såg Bengt Hellgrens fru en annons i Faktum. Man sökte fotbollstränare, hon anmälde honom direkt.
Han gestikulerar mot planen, där Dag Wigert just slitit åt sig bollen och skjutit ett tungt skott utanför.
- Kolla på Dag, du skulle sett hur han såg ut förr. Nu har han till och med fått lite flås. Men fotbollsspelare, det är ingen av dem.

Bengt vet hur fotbollsspelare ser ut. En gång i tiden var han 'Sveriges snabbaste fotbollsspelare', en vindsnabb forward som påminde om Johnny Ekström men som faktiskt var ännu kvickare - i alla fall enligt Bengt själv. Allsvenskan blev det dock aldrig, 'jag var för klubblojal', säger han själv. Han spenderade femton år på Ruddalen och kallades Mister Frölunda. Det här är hans första tränaruppdrag.
- Jag trodde jag skulle vara fotbollstränare. Men det är man inte i det här jobbet, man är ... social lekledare. Det tog fem träningar innan någon ens dök upp. Då är det svårt att spela boll. Sedan har fullt med folk kommit och gått.
Han rycker på axlarna.
- Vi har knappt lyckats få ett gäng som verkligen kommer klockan sex så att vi kan börja träna på utsatt tid. Men jag ser ju vad det här betyder för folk. Det kan man ta åt sig.

Tåligt börjar Michael Sandberg samla ihop bollarna. I Sydafrika är det han som ska se till att allting flyter, att logistiken fungerar och att alla har fungerande utrustning. Med minst tre matcher om dagen är det mycket som kan gå snett utanför planen. Michael vet. Han har varit med på alla VM som spelats och börjar bli smått känd bland andra spelare.
På planen däremot hoppas man att det mesta ska fungera. Trots att hälften av truppen kommer från Stockholm och de flesta i Göteborgslaget ännu inte träffat sina lagkamrater. Men Dag Wigert har gott hopp.
- Vi är äldre än de flesta lag där nere. Så vi måste leva på vår rutin. Inte låta ungdomarna stå och trilla boll utan på dem direkt bara! Och så snabba avslut!
- Äh, säger Roger Jonsson. Vi åker ner och spelar skiten ur dem bara.