Afghanska barn lär sig skejta
Ett skejtprojekt ska hjälpa afghanska barn att skapa en framtid. Men visionen står inför problem – både med stark tradition och med de oroligheter ockupationen för med sig.
I en av Kabuls fattigaste stadsdelar är ett osannolikt projekt på väg att förverkligas. En stor inglasad skejtpark, över två kvadratkilometer stor, som ska inhysa Afghanistans första skejtboardskola – ”Skateistan”.
Marken är klar, pengarna finns där – nu väntar man bara på rätt tillstånd.
Det är den australiensiske skejtaren Oliver Perjovich som ligger bakom. Perjovich, som kom till Afghanistan tidigt 2007 som civil, omgärdades av nyfikna barn när han färdades genom Kabul på sin bräda. Han grundade en improviserad skejtskola i en betongfontän från Sovjettiden – och i takt med att verksamheten blev allt populärare har visionen vuxit.
Två år senare har han, genom internationellt bistånd och assistans av bland annat Norges och Tysklands regeringar, fått tillräckligt med resurser för att kunna bygga en riktig skatepark.
Allt hänger på om Skateistan kan få offentligt tillstånd för att påbörja bygget. Han har redan samlat in tillräckligt med pengar för att uppföra skolan, men har ännu inte fått bygglov.
De styrande ser med viss misstänksamhet på rörelsen, som är öppen för både pojkar och flickor. I Afghanistan är situationen för unga kvinnor fortfarande mycket svår, trots att talibanerna inte längre kontrollerar hela landet.
– Tonåringarna försöker frigöra sig från de gamla mentaliteterna. Jag försöker bara tjäna det intresset, säger Oliver Perjovich till New York Times.
Dessutom finns det säkerhetsrisker. Bara i förra veckan exploderade en självmordsbombare strax intill betongfontänen där Skateistan huserar. Men ansvariga för projektet betonar att det framför allt handlar om att ge afghanska barn möjligheten till en säker fritid.
Afghanistan har proportionellt flest skolbarn i världen – en av fem invånare är under sexton – men de tillhör en generation som upplevt ständiga konflikter.
För de sju miljoner unga som tillbringar dagarna i de utfattiga skolorna i Kabul och ute på landsbygden finns det oftast inget sätt att ägna sig åt idrott.
