Anna Westers beskrivning av israelisk politik som att ”högervindar” vann valet är direkt missvisande anser undertecknad. Israelisk politik är väldigt komplex och kan inte riktigt beskrivas som i svenska termer med renodlade höger- och vänsterfalanger. Visst är det så att de partier som traditionellt varit lite liberalvänster som Mereetz och Labor gick tillbaka. Men detta innebär inte automatiskt att högern gick framåt. Bosättarpartierna och de religiösa partierna gick bakåt. Shas tappade exempelvis ett mandat från föregående val. När Ariel Sharon bröt sig ur Likud för att kunna fortsätta fredsprocessen bildades det för första gången i israelisk politik ett seriöst mittenparti som lockade både vänster och högerpolitiker för att enas om slutmålet – en palestinsk stat sida vid sida av en israelisk stat. Den förhoppningen finns fortfarande men försvårades avsevärt att Hamas blodiga maktövertagande i Gaza samt Hizbollahs frammarsch i Libanon.

Likuds ledare Benjamin Netanyahu har själv sagt att han vill arbeta med palestinierna mot en palestinsk statsbildning och den överväldigande falangen i Likud delar denna syn. Att Ysrael Beiteinu framställs som ett extremparti i svensk media är också besynnerligt. Ysrael Beiteinus partiledare Avigdor Lieberman har stått för en rad uttalanden mot israeliska araber som i starkaste ordalag bör fördömas men röstandet på Lieberman var resultatet av israelisk inrikespolitik och knappast riktat mot Israels araber och palestinierna på Västbanken och Gaza. Avigdor Lieberman har främst vunnit röster från ryska invandrare som inte, rent ortodoxt enligt judisk lag, är judar och som heller inte får gifta sig i Israel. Liebermans löfte till hans väljargrupper har varit att tillåta borgerlig vigsel, reformera valssystemet samt att tumma på nuvarande konverteringsregler inne i Israel. Dessa förslag kan knappast kallas för extrema åsikter för dem som är insatta i hur Israel och israelisk inrikespolitik fungerar. Lieberman är heller inte motståndare till en palestinsk stat och har visat sig vara villig att förhandla med palestinier inom parametrarna för en tvåstatslösning.

Vad Lieberman är noga med att påpeka, precis som varje israelisk premiärminister har gjort, är den demografiska utmaning Israel står inför om man behåller Västbanken. Den största farhågan är att judar ska bli minoritet i sitt eget hemland. Därför vill Lieberman främst, och många delar hans åsikt, av demografiska skäl släppa Västbanken. Lieberman själv har inte ens motsatt sig delning av Jerusalem. Så hur han kan kallas för extremist övergår mitt förstånd.

Anna Wester försöker på ett absurt sätt jämföra det israeliska valet med det palestinska valet. Hon försöker likställa Hamas antisemitiska agenda och partiprogram med nationalreligiösa partier i Israel. Det finns inte ett parti i dagens Israel i vars partiprogram det står skrivet att ”man ska döda alla muslimer som gömmer sig bakom träd och stenar”. Detta synliggörs däremot i Hamas program (artikel 7): ”…Domedagen kommer inte förrän muslimerna nerkämpar och dödar judarna, förrän judarna gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden kommer att ropa: Oh, muslimer! Det gömmer sig en jude bakom mig, kom och döda honom!”

Anna Wester proklamerar bojkott mot Israel på samma sätt EU införde detta på Hamas. Att göra dessa jämförelser mellan Likud och ett antisemitiskt Hamas är absurt. Kom ihåg att det var Likud som slöt fred med Egypten, det var Likud som inledde Madridprocessen med palestinska representanter. Det var en Likudregering som drog ut Israel ur Gaza. Och slutligen: det kommer förmodligen bli Likudinslag när Israel lämnar Västbanken.

Anna Wester svarar:

Blecher skriver att israelisk politik är ”väldigt komplex” och att den inte riktigt kan ”beskrivas i svenska termer med renodlade höger och vänsterfalanger”. Det var också det jag försökte säga, att det bland partier som fick betydande inflytande i Knesset snarare handlar om en höger-högerskala där jag har svårt att benämna ens Arbetarpartiet som vänster. Men egentligen är det ointressant var de ligger på en sådan skala. Det intressanta är vad de säger och kan tänkas göra. Och där är jag mycket pessimistisk.

Min jämförelse mellan Hamas och Israels religiösa och extremistiska partier tycker jag inte alls är absurd, den handlade om hur omvärlden mottagit valresultaten. Jag tyckte att omvärldens bojkott av Hamas var fel, och jag menar inte att man ska bojkotta Israel på grund av att dessa partier vann framgång i valet, utan ville belysa omvärldens dubbla måttstockar. Jag tycker att man ska bojkotta Israel på grund av att de är en militär ockupationsmakt som förtrycker och fördriver ett annat folk.

Blecher och Svensk Israel-informations försvar av Lieberman kan jag bara beklaga. I mina ögon är han rasist och extremist.

Anna Wester