Resultaten från kliniska tester tecknar en enhetlig bild: kvinnor uppvisar i genomsnitt en lägre smärttröskel och anser sin smärta vara kraftigare än vad män gör.

– Sannolikt beror det på skillnaden i det smärthämmande systemet, där finns bevisat att det kan vara starkare hos män än kvinnor, säger Zsuzsanna Wiesenfeld-Hallin, professor i neurofysiologi vid Karolinska institutet och tidigare ordförande i styrgruppen för centrum för genusmedicin.

– Det finns könsskillnader hos människor, vilka delar av hjärnan som aktiveras när vi upplever smärta, både den emotionella och den sensoriska delen reagerar delvis annorlunda.

Samtidigt har smärtforskningen kritiserats för att vara genusblind. Ett alltför ensidigt fokus på ”objektiva” biologiska skillnader könen emellan riskerar enligt denna kritik dels att grumla det faktum att skillnaderna i smärtkänslighet varierar mer mellan individer än mellan kön, dels att sambandet mellan smärta och psykologiska, kulturella och sociala förväntningar förblir outrett.

– Den genomsnittliga kvinnan är mer smärtkänslig än en genomsnittlig man, säger Zsuzsanna Wiesenfeld-Hallin. Men det finns en stor variation. Den är delvis genetisk och har delvis att göra med uppväxt, om man exempelvis kommer från en familj där man får lära sig att inte visa känslor. Smärta är väldigt komplicerat och det är både miljö och gener som spelar in.

Stereotypa normer och föreställningar om män som reder sig själva och hjälpbehövande kvinnor påverkar hur patienter rapporterar smärta, och kan misstänkas påverka den vårdpersonal som har att ta ställning till sjukskrivning och medicinering för sådana tillstånd som inte kan diagnostiseras genom enkel provtagning.

Amerikanska studier har visat att män associerar en hög smärttröskel med maskulinitet. En undersökning visade att män rapporterade väsentligt mindre smärta till en kvinnlig experimentledare. Kvinnor rapporterade något högre smärta om experimentledaren var en man, men skillnaden var inte tillräckligt stor för att betecknas som signifikant.

Zsuzsanna Wiesenfeld-Hallin menar att genus är en uppenbar komponent i hur smärta uppfattas och tolkas. Men det vetenskapliga underlaget är för tunt för att slå fast hur mycket föreställningar om manligt och kvinnligt påverkar.

– Att kvantifiera är svårt, men det finns studier som visar att det även hos djur finns en miljöeffekt på smärtkänslighet. Om du sätter en smärtkänslig råtta med en icke-smärtkänslig råtta så kommer de att likna varandra i reaktioner. Smärtan har en stor social komponent, det är alldeles uppenbart, och särskilt hos människor.