Dra paralleller till nutid. Där har du grundreceptet för en historisk roman.
Theodor Kallifatides har i Herakles inte bara fått med myten om den urstarke halvguden även Oidipus, Antigone och Prometheus figurerar i hans roman. Hur fyller då Kallifatides ut myten om den grekiske hjälten, vars tolv stordåd många än i dag känner till? Nja. Herakles fader får en och en halv sida på sig att dö. Och så fortgår det. Romanen är nästan lika lakonisk som de myter vi läst om i dramats form eller har fått återberättade för oss. Det är fortfarande myt. Han följer de antika grekernas förfaringssätt, även Sofokles, Homeros och andra använde myterna i sina historier på ett stramt och korthugget sätt.

Svenska författare som ger sig på denna typ av romanskrivning har alltid kanske orättvist tre verk att förhålla sig till: Eyvind Johnsons Strändernas svall, Pär Lagerkvists Barabbas och Torgny Lindgrens Bat Seba. Spännande historier som avmytologiserar och förstärker det mänskliga och undviker den fiktionaliserande biografin. Gud eller gudarna är så att säga frånvarande.
Inte i Herakles. Här är gudarna lika närvarande som människorna. Men så vill ju Kallifatides förmodligen ha det.

De grekiska gudarna framställdes som människor, bara odödliga och så mycket mäktigare. Men romanen växer så småningom, Herakles förblir inte statisk utan fördjupas och utvecklas något. Stordåden stökas av på några meningar vardera, det är inte det som intresserar Kallifatides, utan vad dessa så kallade stordåd som ofta går ut på att ha ihjäl en massa människor har för inverkan på Herakles.

Här skyller man inte på gudarna, utan hjälten tvingas leva med ett allt tyngre samvete. Hjälteyrket passar honom allt sämre, längtan till mänsklig gemenskap blir större. Hans strävan var inte att bli en halvgud, utan en hel människa.
Kallifatides skriver behärskat och okonstlat, inte olikt Lagerkvists stil. Men där Lagerkvist lyckades fullt ut, misstänker jag att Herakles kommer att försvinna in i glömskans vrå tämligen snabbt. Men underhållande är det.