Folkmusik
Folkkonsten i Dalarna karakteriseras i mångt och mycket av sockendräkterna, textilierna, dalmåleriet och musiken. En av dem som fascinerades av allt detta var Anders Zorn, vars insatser för landskapets kulturliv ger eko än i dag.
En av många remarkabla insatser Zorn gjorde var att utlysa den berömda spelmansstämman i Gesunda, år 1906 – vilket blev början på en formidabel renässans för den folkliga musiken.
Gesundaspelen upprepades flera år och följdes senare av återkommande riksspelmansstämmor på Skansen, med representanter från de olika landskapen. Från 1970-talet och framåt, då folkmusiken kom på modet i och med vänstervågen och gröna vågen, etablerades stora spelmansstämmor i Delsbo, Ransäter och Bingsjö – som alla vuxit sig större med åren.
Zornkännaren Hans Henrik Brummer skriver: Zorns hembygdskult hade en hednisk dimension. Att han i hembygdens kultur anade konturerna av ett storslaget förflutet är uppenbart. En av konstnärens älsklingsidéer var för övrigt midsommarvakan som en urnordisk kulthandling.

Dagens Nyheter beskrev för hundra år sedan stämman i Gesunda (där ett 40-tal spelmän framträdde): Vid middagstiden kom Zorn, klädd i Moradräkt, roende i sin långa kyrkbåt och omgiven av en massa spelmän och kullor. Han hade också med sig två prisdomare //. Zorn själv var tredjeman i prisnämnden. Hela skaran av spelmän, allmogen och de många turisterna tågade nu uppför bergssluttningen. På en öppen plats mitt i skogen gjordes halt, en gammal höskrinda kördes fram och blev tribunen, kring vilket allt folket lägrade sig. Prisdomarnas hedersplatser utgjordes av tre kullerstenar, som rullats fram. Och så började tävlingen.
Tävlingen omfattade, enligt en annons i Mora Tidning, musik på oxhorn, bockhorn samt fiol – endast gamla låtar. I förgrunden stod hornlåtarna, således inte den spelmansmusik som med åren kommit att dominera svenska spelmansstämmor.
Under 1800-talet hade frikyrkorörelsen och annat medfört att fiolspel kommit i dålig dager. Zorns insats i arbetet att hävda folkmusiken i Dalarna blev banbrytande. Samlingsverket Svenska låtar, utgivet i 24 volymer 1921–1940, börjar, typiskt nog, med Dalarna (som tilldelats hela fyra volymer). Utgivaren, Nils Andersson, besökte flera gånger Zorn i Mora och gjorde därifrån en rad samlarexpeditioner till spelmän i trakten.

Hugo Alfvén älskade som bekant såväl folkmusik som Dalarna. Under komponerandet av Dalarapsodin (1932) kände han sig ligga på knä inför det heliga som folkmusiken är.
I andra delen av sina memoarer berättar Hugo Alfvén ingående om Gesundastämman, som han besökte. Han beskrev den som en sällsam blandning av tungsinthet, humor, av lyckostämning, av kraft och av trots.
Något år senare satt Alfvén med som huvuddomare när Zorn arrangerade en ny stämma. Senare uttryckte dock Alfvén som sin övertygelse att spelmanstävlingar med prisutdelning är av ondo. De få spelmän, som vid en stämma få pris, äro naturligvis belåtna, men hela den övriga skaran återvända till sina hemorter och förlora ofta lusten att spela.
Och så har det blivit: tävlingsmomentet har med åren försvunnit; i exempelvis Bingsjö är var och varannan besökare utövande musiker.
Jag minns stämmor i Ransäter och Delsbo på 1970-talet, med Skäggmanslaget och åtskilliga hippies i publiken. Där fanns en fascination inför det folkliga som kan påminna om Zorns och Alfvéns. Men med tiden har spelmansstämmorna blivit just detta: en manifestation av folklig musikglädje av bästa slag.