Pjäsen tar sin början, i boxringen, innan match, i huvudet på någon som vet att han kommer förlora och kanske dö.
Det är kampen mellan det goda och det onda och vi vet inte riktigt vad som är vad eller vem som är vem, ingenting är självklart och karaktärerna kan lika gärna vara en illusion.
Repetitionerna har skett i Egypten där regissören Charlie Åström hittat sin inspiration i den färgstarka kulturen, ljuset och människorna. Han har jobbat parallellt i Sverige och Egypten sedan han blivit förälskad i landet under turnén med Eva Bergmans uppsättning av En arabisk midsommarnattsdröm, där han var ljusdesigner.
Med Solar Plexus står Åström för både idé, regi, scenografi och ljus. Det är en pjäs som är uppbyggd av visuella och idébaserade ramar men framförallt av en speciell slowmotionteknik som i pjäsen kombinerats med boxning. Det är en pjäs som det inte verkar helt lätt att få grepp om.
- Du förstår inte om det är en eller två personer du möter i pjäsen, föreställningen ger inte svar på några frågor utan ställer dem. Pjäsen handlar om livsvillkoren för män i arabiska länder, om kolonialism och kulturkollisioner. En man från Italien som såg pjäsen i Egypten sa att det inte var en utan 22 olika pjäser i en föreställning, säger Charlie Åström.
Den samstämda dynamiken i ensemblen verkar vara något av det viktigaste för arbetet med föreställningen Solar Plexus.

- Det är det mest unika samarbete jag haft, ett jämbördigt möte mellan våra olika kulturer och inte ett 'vi och dom pespektiv' där vi från väst ska lära arabvärlden något nytt, säger Charlie Åström.
Samarbetet han pratar om är den magiska kombinationen av de båda skådespelarna Ramadan Khater från Kairo och Phax Ahamada från Madagaskar och honom själv som regissör.
Phax Ahamada som har huvudrollen i pjäsen kommer ursprungligen från Madagaskar men har levt som kringresande dansare, performer och artist sedan han var 13 år.
- Jag är uppväxt i ett myller av olika kulturkonstellationer och blev tidigt intresserad av att uppträda. Jag växte upp i en stad där musik och dans var viktigt, folk hade rötter i olika traditioner som jazz, streedance, pantomim, akrobatik och det var mycket fest och musik på gatorna. Så jag började ägna allt mindre tid åt studier och började uppträda på gatorna, tjäna pengar som senare ledde till att jag blev uppmärksammad och fick diverse anställningar. När jag var 13 bestämde jag mig för att ge mig ut i världen, och så har det rullat på med anställningar i modevärlden, radiovärlden och teater, berättar Phax Ahamada med stor inlevelse och mycket kärlek för sitt hantverk.
Ramadan Khater från Kairo är ensemblens humorist och en prisbelönt storyteller. Storytelling är en unik gammal berättarkonst som handlar om att föra fram historier genom ord bilder och ljud. Charlie Åström föll för Ramadan Khaters osvikliga karisma, humor, utstrålning och fysiska rytmik under uppsättningen av En arabisk midsommarnattsdröm och ville jobba med honom igen.

De liknar honom vid en Egyptisk Buster Keaton och säger att han till och med ser ut som honom. Han spelar olika roller i Solar Plexus och blir även han boxaren som fightas för sitt liv, man vet inte vem som är vem.
- Från början var det tänkt att jag skulle ha flera skådespelare med i pjäsen, men när jag såg hur bra det funkade emellan Phax och Ramadan behövdes inga fler personer. De var helt otroliga tillsammans! säger Charlie Åström.
Utan verbal kommunikationsförmåga möttes Ramadan och Phax för första gången på en mörk scen i Kairo, och plötsligt föll pusselbitarna på plats.
- Inget prat var nödvändigt, våra kroppar kommunicerade. Jag gav en känsla och fick något tillbaks, beskriver Phax Ahamada hans och Ramadan Khaters första möte och Ramadan instämmer.

Produktionen Solar Plexus är en svensk-egyptisk samproduktion, ett möte emellan olika kulturutövare och ett erfarenhetsutbyte.
Det är ett visuellt drama, som lovar både brutalitet, humor och vackra scener. Och Charlie Åström berättar hur de improviserat utifrån givna ramar han arbetat fram före repetitionerna, där idéer tagits från den amerikanska historien, förorternas segregation, och skådespelarnas egna kunskaper och erfarenheter.
Och om att pjäsen handlar om broderskärlek verkar det ju inte vara någon tvekan om. Mötet och publiken är det viktigaste och de utbytta erfarenheter samarbetet givit. Det verkar de alla var ense om.