Jag sitter och funderar över fenomenet Michel Houellebecq. Tänk att vara en sådan populär person - poet, författare och essäist som ömsom blivit kallad rasist, sexist, nihilist, stalinist. Kan det nånsin bli trist? Motsättningarna som finns inom Houellebecqs personliga och politiska universum förvirrar mig. Är han bara ännu en irrationell provokatör som lever gott på sitt kultrykte eller har han möjligen något att säga oss? Vad jag förstått av alla märkliga uttalanden så tror inte Houellebecq på mänskligheten. Huvudtemat i Elementarpartiklarna ska visst vara hur ytligheten och kärlekslösheten driver vårt västerländska samhälle mot undergången. Men tydligen finns där ändå en framtid - en "möjligheternas ö" - då dagens värld rasat samman och människan är ersatt av klonade varelser. Hur vi ska nå dit får jag dock inget svar på och någon vilja till sociala och politiska förändringar tycks inte finnas hos författaren. Vilket gör honom ganska så ointressant i mina ögon och man kan fråga sig varför en sådan här person får denna genomslagskraft just nu?

Inbitna Houellebecq-fans klagar högljutt över Oskar Roehlers slätstrukna filmatisering. Roehler är annars ett av de tunga namnen i dagens tyska filmindustri och slog igenom stort med modersporträttet Den oberörbara (2000). Men en del menar att Hollywood lika gärna kunde ha tagit sig an Elementarpartiklarna. Det hade inte blivit värre. Själv tycker jag nog vi kan vara tacksamma över att slippa Tom Hanks och George Clooney i huvudrollerna och det är just skådespelarna som i mina ögon räddar filmen. Både Moritz Bleibtreu (som Bruno) och Christian Ulmen (som Michael) är utmärkta som de bägge frustrerade bröderna - den ene en tillknäppt vetenskapsman som aldrig haft en kvinna och den andre en översexuell litteraturmagister som överallt söker tillfälliga kontakter för att döva sitt ömhetsbehov.

I tillbakablickar får vi följa brödernas uppväxt. De är barn av den i Houellebecqs ögon så föraktliga "flower power-generationen" med en mamma mer upptagen av sin egen frigörelse snarare än att baka bullar åt sina små gossar. Men trots dess skickliga skådespelare griper inte filmen tag. Noll "undergroundkänsla", en radda plastiga sexscener som hämtade ur Canal Plus, och en irriterande övertydlig bakgrundsmusik. Men det är nog inget lätt jobb att filma kultböcker. Minns så här i förbifarten bara ett lyckat exempel, nämligen Dominique Derudderes mustiga Bukowski-skröna Crazy Love (1987). Till skillnad mot Elementarpartiklarna var detta en film som träffade mitt i solarplexus. Roehlers film blir mest en gäspning.