Jarre har tveklöst, mer än någon annan artist eller grupp (Kraftwerk står som god tvåa), fått den stora äran att tonsätta framtiden. Från 80-talets vetenskapsutställningar, galor och tv-shower till millenniespektakel vid pyramiderna i Giza: teman från Oxygène, Rendez-vouz och Magnetic Fields för osökt tankarna till graciöst formationsdansande ABB-robotar, rymdfärjan Colombias glödheta vektor ut mot världsrymden och – någonstans – hur vår mänskliga gemenskap, kultur och särart har en betydelse även i en högteknologisk tidsålder. Men det finns ett stråk av vemod i hans kompositioner, en skör samplad människostämma som varnar för att morgondagens teknologiska utopi också kan förvandlas till en känslokall teknokratisk dystopi om vi inte värnar om humanism och värjer oss mot masskonsumtionssamhällets excesser.

I dag är det frånvaron av framtidens konkreta uttryck som slår mig. Kanske skapades det ett så stort överskott på detta under 80-talet – lasershower, blinkande robotar och drömmar om att skicka människor till andra planeter – att det får räcka ett halvsekel framåt? Kanske är hela poängen med moderna teknologier att de ska vara osynliga? Eller är det – det jag befarar mest och som vore mest gravt för mänskligheten i stort – en universell brist på fantasi?

Jarres konsert 2009 kan inte ha skilt sig nämnvärt från hans allra första storframträdanden. När han spelade sin ”laserharpa” på the Bund i Shanghai 1981 var det något som folk skulle tala om i över 20 år efteråt, och det är fortfarande det överlägset mest spektakulära som händer under årets konsert. Jarre omsluts av syntar – från 60-tal, 70-tal, 90-tal och 00-tal (väldigt få musiker omger sig med de haveribenägna syntarna från 80-talet, då moderna syntar effektivt kan alstra identiska ljud) – rena NASA-kontrollrummet.

Det skulle ha varit en storslagen framtidsuppdatering om Jarre verkligen styrde en satellit i omloppsbana runt jorden. Varje omsorgsfull ton han tar och modulerar, inte bara synkroniserad med en strålkastar- och lasersekvens utan med direkt radiokinetisk förbindelse med farkostens styrraketer. Ett arpeggio skapar en stroboskopisk ljuseffekt i Scandinavium, allt medan videoduken i taket visar vår satellit slå ryckvisa framåtvolter som vore den bunden ett osynligt kuggspår i skyn; ett malteserkors från en italiensk filmprojektor uppslungad i stratosfären som en dröm om mekanikens era; en konkret metafor för det kosmiska urverk som Kepler en gång såg och som Einstein gråtande önskade var sant.

Vackrast under konserten var när Jarres spelar på en analog, brusig och kontaktsökande theremin eller moog från 70-talet eller, kanske den mest bedårande kontrapunkten av dem alla, dragspel. Då förkroppsligar han det bitterljuva vemod som gått som underström genom 80-talskompositionerna. Som en nostalgisk återblick på denna sköra, spröda stämma av humanism i en teknologisk malström och ett elektrostatiskt samhälle som blir alltmer omslutande och genomträngande. Den oroväckande insikten kryper sig på att den vackra nostalgin består i att då – för ett kvartssekel sedan – var den illusionslösa teknokratin inte ännu verklighet.

För att avsluta i en mer positiv ton: Jag är övertygad om att visionen om en fantastisk framtid lever och frodas – eftersom det sista som kommer slockna på den här planeten är den mänskliga fantasin. Däremot tror jag att framtidens stafettpinne håller på att lämnas över till en ny och mer ivrig kandidat. Medan 1800-talets auktoritet på att formulera framtiden var det brittiska imperiet, och 1900-talets framtidsdrömmar dikterades av USA, så tror jag att 2000-talets bild av framtiden kommer att formas av Kina. Vilket kommer att bli bara härligt. Keai!