Grundhistorien har vi sett förut. Ett namnlöst, medelålders par (Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe) befinner sig mitt i sorgearbetet efter en förlorad son. Mannen, en kyligt eftertänksam psykoterapeut, bestämmer sig på tvärs mot all yrkesetik för att själv sköta vården av sin brutna hustru. Högst på listan står ordinationen att konfrontera henne med sin största skräck – en fruktan som av allt att döma har sitt centrum långt ifrån civilisationen, i den djupa urskogen omkring den gistna trästugan ”Eden”. Den paradisiska idyllen som paret efter en långväga resa når skiftar naturligtvis snart anlete, en förändring som von Trier gradvis låter tona fram (vitsigt kan man konstatera att allt barkar käpprätt åt helvete). Väna rådjur, fallande ekollon och blodsugande fästingar – alla bär de förebud om fasorna som snart kommer att stjäla showen.

Lars von Trier kan sin genrefilm, det är ett som är säkert. Antichrist är kryddad med en mängd pastischer, lån och direkta stölder. Ändå liknar den inget annat – en motsägelse som möjligtvis kan få sin förklaring om vi återgår till kalabaliken i Cannes. De som avfärdade von Triers film i en handvändning har i de flesta fall företagit sig en väl entydig läsning av verket. Den bild som i dessa fall framkommit har inte varit särskilt smickrande: Antichrist har setts som en misogyn skildring av Kvinnan, här i rollen som överstepräst i naturen, Satans kyrka.

Den som känner von Trier sedan gammalt vet emellertid att den egensinnige regissörens värld kryllar av ting som inte är vad de först synes vara. von Trier vet hur ironins och mångtydighetens slipsten ska dras, denna gång kanske mer än någonsin förr. Mer troligt än att Antichrist är misogyn är att filmen är ute efter att driva med den kvinnoskräck – eller mer specifikt skräcken inför den självständiga, kvinnliga sexualiteten – som alltid närts av den rationella, maktfullkomliga manlighet som Willem Dafoes namnlöse terapeut kan sägas personifiera.

Osäkerhet förekommer också på fler plan än det idémässiga. von Triers film är något av ett nedtonat audiovisuellt fyrverkeri i vilket pretentiösa svartvita scener i slowmotion (kompletta med Händel-aria) varvas med dogmakameraföring och rena Evil Dead-ögonblick. De lummiga lövskogarnas ljus minner inte sällan om Andrej Tarkovskijs Stalker, och filmens dedikation till densamme känns alltigenom rimlig.

Så. Antichrist må vara eklektisk och anspråksfull – men att filmen är en bra sådan är inte det omdöme som i första hand föresvävar mig. I sammanhanget känns den kvalitativa aspekten emellertid högst sekundär – von Triers film vinner sina förtjänster i förmågan att undfly alla benämningar, i egenskapen av att oroande stanna kvar i betraktarens sinne, långt bortom eftertexternas lättnad. Om man sedan bör ta filmen på blodigt allvar eller se den som ett plojigt experiment förblir en fråga för gudarna.

Oavsett svaret gör den hågade biobesökaren bäst i att lägga von Triers egen rekommendation från Riket på minnet. Glöm för all del inte bort att ”ta det onda med det goda”.