När USA:s president Barack Obama talade till ”den muslimska världen” i Kairo förra torsdagen var ett av hans löften att bekämpa stereotyper om islam som en våldsam eller aggressiv religion. I gengäld manade han muslimer att förkasta den stereotypa bilden av USA som ett ”imperium som bara ser till sina egna intressen.” Den senare önskningen lär knappast gå i uppfyllelse, att döma av reaktionerna i Egypten.

– Obama är välkommen hit att prata hur mycket han vill, men det är verkligheten som betyder något. Och med det menar jag Palestina och Irak, säger Mohamed Yousri som såg talet på en liten tv i slakteriet där han jobbar.

– Varje dag drabbas muslimer av USA:s och Israels våld. Så vad spelar det för roll vad Obama säger till den muslimska världen? Vad vill han ha från oss? Sympati? Det var ett fint tal, men i slutändan är det bara retorik, retorik och mer retorik.

Många kommentatorer välkomnade Obamas tal om Palestinas ”rätt att existera,” men beskrev samtidigt hans inställning till den israelisk-palestinska konflikten som obalanserad. Inte minst eftersom han fördömde palestiniernas våld men inte med ett ord nämnde Israels angrepp på Gaza i vintras då över 1 300 människor dödades. Mest kritik väckte dock Obamas stöd till flera av regionens mest auktoritära regimer, vilket föga förvånande inte nämndes alls i talet.

”Obama borde aldrig ha valt att komma till Egypten,” skriver bloggaren och journalisten Hossam el-Hamalawy i en kommentar i New York Times. ”Besöket är ett tydligt erkännande av den sjuklige 81-årige diktatorn Hosni Mubarak, som har styrt landet med hjälp av undantagslagar, hemlig polis och tortyrkammare. Inga ord som Obama säger kan ändra uppfattningen att USA stöder en diktator med en miljard dollar i militärt bistånd årligen.”

Även företrädare för Muslimska brödraskapet, Egyptens största oppositionsrörelse, kritiserade Obamas besök. I en artikel på organisationens hemsida skriver aktivisten Abdulrahman Mansour att valet av Kairo som plats för sitt tal till den muslimska världen uppfattas som en belöning till en regim som förlitar sig på ”systematisk repression” för att hålla oppositionen från makten.

Mansour manar Obama att istället inleda dialog med islamistiska rörelser:

”Dagens generation av unga aktivister, reformförespråkare, politiska rörelser och intellektuella kan uppnå verklig förändring, men bara om USA slutar stödja arabiska diktatorer, som i gengäld stödjer den amerikanska och israeliska agendan i regionen.”

Under 2004 och 2005 utövade Bush-administrationen försiktiga påtryckningar på Egypten och andra allierade i regionen att genomföra politiska reformer. Den politiken avbröts dock abrupt efter stora framgångar för Muslimska brödraskapet i parlamentsvalet 2005.

Sedan dess har Egypten arresterat tusentals oppositionella, inklusive den liberala oppositionspolitikern och före detta presidentkandidaten Ayman Nour, utan att möta några kraftfulla fördömanden från USA:s sida.

Innan Obamas övertagande av presidentposten spekulerades det att han på nytt skulle öka pressen för demokratiska reformer. Nu ser det istället ut som att det är den senare linjen från Bush-tiden som ligger fast: Strategiska intressen före demokrati.

När USA:s försvarsminister Robert Gates besökte Kairo i början av maj förklarade han att det militära biståndet – över en miljard dollar årligen – inte kommer att villkoras med några politiska reformer eller respekt för mänskliga rättigheter. Obama själv sade i en intervju för BBC strax före sitt besök att USA inte bör ”tvinga” demokratisering på andra länder med främmande kulturer.

Den politiken kritiseras inte bara av den egyptiska oppositionen, som påpekar att USA:s redan blandat sig i landets interna politik genom att stödja militärregimen.

Den ifrågasätts även av den före detta CIA-analytikern Michael Scheuer, som i al-Jaziras debattprogram Fault Lines beskrev stödet till diktaturer som Egypten och Saudiarabien som USA:s starkaste bidrag till al-Qaidas rekrytering:

– När Obama åker till Kairo och höjer sina armar med Mubarak och hurrar för friheten, och sen åker och kysser Kung Abdallas kungliga bakdel i Saudiarabien för att vi är beroende av deras olja, så underlättar det al-Qaidas rekrytering mer än något vi gjort i Abu Ghraib eller Guantanamo.