Museum fyllt med passion
Med vana steg närmar jag mig min destination, men hade jag inte vetat vad jag letade efter hade sannolikheten varit minimal för att jag annars skulle stöta på vad som kanske är Göteborgs mest undangömda museum. Bland de gamla industrihusen på Lindholmen ligger nämligen en diamant i sin råaste form, ett utsnitt ur ett Göteborg man ofta hör talas om men allt för sällan upplever. Ett Göteborg fyllt av teknisk framåtanda, oljefläckade händer och ett glatt humör. Verksamheten är ett utsnitt i tiden, men detta är ingen frusen plats utan den mest levande kulturinstitution jag någonsin träffat på. Vi har anlänt till Radiomuseet.
Jag vandrar till översta våningen, fyra trappor upp, och kliver in. Innan jag vet ordet av utbryter ett gäng skämtsamma röster högljutt ”Vår sångerska har kommit!”, fast nej, jag är ingen sångerska, bara en trogen besökare. Men det är de själva som utgör sin mest trogna publik, för museet drivs ideellt av en skara pensionerade radioentusiaster som efter decennier som yrkesverksamma i branschen nu driver detta gemensamma projekt. Det är ett museum som drivs av kärleken till tekniken, hantverket och gemenskapen, utan en tanke på vinstgivande jakt, kommunala bidrag eller höga publiksiffror. Sammantaget bildar dessa komponenter en oerhört uppfriskande helhet.
Jag går fram till herrarna som samlats här för dagen. De sitter runt ett bord och dricker kaffe, äter tvåkronorskakor från det lilla kaféet som är inhyst längre in i foajén. Inom kort har jag fått höra det första skämtet i raden av många historier som tenderar att kanta besöken här. Skämtet ifråga drogs i chalmeristernas radioprogram någon gång under sent 40-tal då en av de dåtida stornyheterna var drottning Elizabeths giftermål med prins Philip. Entusiastiskt berättar de vidare om att tekniktillverkaren Philips samma år lanserat en ny modell utbytbara radiorör, och skämtet som omedelbart genererar ett rungande skratt, är ett fabulerat citat ifrån drottningen själv: ”Med Philips rör i apparaten har livet blivit mycket bättre!”.
Efter att skratten lagt sig och lokalen åter fylls av ljuden ifrån gemytlig konversation och klinkande porslin förnimmer jag en ilande känsla av hur förgänglig upplevelsen på Radiomuseet faktiskt är. Men denna förgänglighet är också är deras största tillgång och anledningen till att jag gång på gång styr min kosa hit.
Allomfattande ledord som ”dokumentation” eller ”skyddandet av kulturarv” har givetvis sin plats i kultursektorn, men perfekta samlingar, polerade glasmontrar och klimatkontrollerade museibyggnader hittar jag helst på andra håll – för vad Radiomuseet förvaltar är passion, drömmar och samhörighet. Många museer fokuserar i så hög grad på att dokumentera det förflutna att de går miste om nuet. Inte sällan strävar de också efter att konstruera den mest genuina av upplevelser att erbjuda sina besökare. Radiomuseet behöver inte sträva efter vad det redan besitter. Här dryper det av genuinitet ifrån de hundratals hyllmeter av radioapparater som kantar den avlånga lokalen, och detta är en doldis som verkligen är närvarande i nuet.
