Denna identifikation är tydlig i hennes poesi, för vilken hon blivit flerfaldigt prisad och hon finns även med på Italiens lista över kandidater till Nobelpriset. Nu finns ett urval av hennes dikter utgivna på svenska, följsamt tolkade från både portugisiska och italienska av Stefano Fogelberg Rota och Hannes Nordholm i den lilla volymen Amazonas, världens andetag. Boken är tvåspråkig och är andra delen av 2 kronors förlags serie Världslitteratur. Mario Luzi har skrivit ett förord, som dock är styltigt översatt och tycks höra hemma i något annat sammanhang.

Dikterna för oss genast in i regnskogens stora omslutande famn, och precis som författaren själv är ett med denna värld, lockas vi in i gemenskapen redan i den första dikten: ”Vi träd lever av regn / evig dagg och dis / floder och oceaner”.

Det är lätt att förföras av fukten, fröerna, färgerna, alla exotiska växt- och djurnamn och av det sinnliga, närmast erotiska språk med vilken Theophilo är sina träd, är ”ett regn av kärlek”, är saften som ”rinner på dina läppar”.

Kanske är det meningen för att vi också ska uppfatta det autentiska i regnskogen, i det som pågår. Här finns ett myllrande liv fyllt av mystik och mytiska väsen, liksom en uråldrig historia och människor som ännu har kontakt med allt detta. Och – där storskaligt skogsbruk och iskalla kalkyler på ett beräknande sätt håller på att förstöra inte bara oersättliga ekologiska värden utan hela kulturen. Theophilos dikter för oss djupare in i problematiken än en aldrig så ingående dokumentär skildring.

Hennes dikter är regnskogens eget språk, förmedlat känsligt och inträngande, i en romantisk tradition, där naturen likväl som människan ännu är besjälad. Så att man nästan får gåshud berättar hon legenden om vattenväsendet Yara som lockade ner den förälskade Yaci i floden, för att han trodde sig osårbar. Är det en allegori över hur vi är blinda inför de ”outsinliga” resurserna i regnskogen?

I en lång, gripande och episk dikt får vi följa shamanen Urutáus möte med invasionen. Urutáu har gudomliga gåvor: ”Hans fiender har fötter / och hinner inte ifatt honom / har händer och griper honom inte / pilar och spjut går av / innan de når hans kropp.” Ändå förstår Urutáu att slaget är förlorat och ”från toppen av ett träd / ser Urutáu / skogen för sista gången”. När ”bulldozrarna invaderar / vinner terräng” då väljer han ”sitt nya territorium. / Inte längre evig, dömd att leva från dag till dag.”

Marcia Theophilos dikter är i samma andetag glödande poesi och brandtal mot en av de största katastroferna vår jord är utsatt för.