De flesta vet att den ekonomiska krisen, kapitalismens kris, inte är den enda orsaken till varats olidliga misär. Färre är det som ser roten till problemen – med social orättvisa och ohållbara system – i civilisationens immanenta struktur.

Den grönanarkistiske filosofen John Zerzan från Oregon, USA, är en kontroversiell förespråkare av den civilisationskritiska krisanalysen. I hans senaste bok Maskinernas skymning, nyligen översatt till svenska och utgiven på Anarchos förlag, härleds krisens ursprung till civilisationens begynnelse.

Det som började i en oskyldig lek med elden har utvecklats till ett maskineri som hotar att göra aska av livet självt, resonerar Zerzan. I jakt på förståelse för den destruktiva utvecklingen gräver han tvärvetenskapligt i ojämlikhetens ursprung, krigets historia, patriarkatets uppkomst och symbolikens skenvärldar. I djuplodade essäer spinner han sedan en motberättelse till civilisationens framgångssaga.

Civilisationskritiken orienteras från det förhistoriska och grottmålningarnas representationer till det senmodernas virtuella erfarenheter, med existentiella reflektioner i en tid av nukleära hot om förintelse. Det är sent på jorden, konstaterar författaren, vad var det som gick snett?

Svaret söks, i sällskap av historiker som Marshall Sahlins och antropologer som Stanley Diamond, genom att jämföra kulturer från stenålderns patriarkala storviltsjakter till dagens (mans)dominerande teknokrati.

Zerzan vill visa hur civilisationens logik, ständiga expansion, kolonisering och skoningslösa reifikationsprocess (det att sociala relationer alltmer förtingligas) med nödvändighet sker på bekostnad av livet: en utveckling omöjlig att reformera inifrån det alienerande systemet.

Inspirerad av feministiska antropologer, som ihärdigt ifrågasatt androcentrisk narcissism inför civilisationen och fördomar mot andra kulturer, demonstrerar författaren domesticeringens höga pris för frihet och arbetsdelningens konsekvenser för jämlikhet.

Det associativa språket är färgat av feministiska poeter som Susan Griffin. Precis som hon gör sig Zerzan obekväm i kritiken av teknologin som han oavkortat sätter i relation till exploatering, isolering, avhumanisering och slutligen den definitiva separationen mellan oss och (det återstående av) naturen: ett begrepp snart lika främmande som vår arts ursprungliga vara.

Det är en sorgesång över det överallt utslocknande livet. En visa som i Sverige sjungs med den vackraste rösten av författaren Helena Granström. I sin civilisationskritiska debut Alltings mått (2008, Ruin förlag) ställer hon den kanske viktigaste frågan av alla: är den civiliserade människan över huvud taget igenkännlig som människa, längre?

Domesticerade växter och tämjda djur förlorar sina egenskaper och livskraft: vad sker med människan? Zerzan listar den fysiska och psykiska ohälsa som tilltar i den ultrateknologiska tidsåldern, där nästan inga av civilisationens löften om frihet och jämlikhet har infriats för det stora flertalet.

Vissa har redan accepterat den artificiella rekonstruktionen av livet eller virtuella världar som substitut för sociala relationer och verklig interaktion. Det är en mellanmänsklig isolering som enligt Zerzan hotar med ett oåterkalleligt frihetsberövande av mänskligheten: genom en total separation från varandra och den naturliga världen.

Det vore ett sorgligt men fullt sannolikt öde. Även om människan länge har lekt gud bör vi vara medvetna om att vetenskapen först nu tar sina mest irreversibla steg. Det är sant att civilisationens senaste triumf, nanoteknologin (även kallad atomslöjd) är rysk roulett med världens beskaffenhet.

Du sköna nya värld är redan här och det finns inget hopp om civilisationen, fortsätter Zerzan samtidigt som han säger sig tro på en befrielse från maskineriets standardiserade fängelser. Men det är som civilisationskritiker och inte praktisk initiativtagare som Zerzan gör sig bäst, vilket också utgör mycket av kritiken mot honom. Den som vill agera bör istället kolla in civilisationskritisk litteratur som till exempel Derrick Jensens Endgame – resistance (2006).

En annan kritik mot Zerzan är hans ibland svårtillgängliga uttryck som förutsätter en del förkunskaper. Den svenska översättningen i Maskinernas skymning underlättar avsevärt, även om skärpan från genomslagsverket Future primitive (1994) kan saknas i dessa essäer.

Men när det verkligen gäller finns det ingen som lika ödmjukt som denna anarkist från Oregon kan påminna oss om att ”allas våra hjärtan är krossade”. Det bör vi ha i åtanke när vi går ur askan och in i den grönskande tid som är vår.