Vad sker bakom museets dörrar?
Aldrig förr har då termen intern använts så flitigt som i de senaste månadernas skriverier och andra ryktesspridningar om Stadsmuseets inre stridigheter. Allt som händer på detta annars så folkliga museum verkar nu endast utspelas bakom stängda dörrar. Den kulturintresserade göteborgaren lämnas således utan någon som helst uppfattning om vad som faktiskt sker innanför portarna, och förses istället med generöst utrymme för spekulationer. Ja, inte någon av de inblandade parterna verkar kunna formulera en konkret motivering till före detta museichef Ingrid Lomfors så kallade omplacering.
Huruvida omplacering ens är en korrekt benämning bestrids nu öppet av Lomfors, som anser att kulturförvaltningschef Björn Sandmarks beslut inte kan tolkas som något annat än att hon kort och gott fått sparken. Av allt att döma är det inte heller vilket avsked som helst då Lomfors får ett avgångsvederlag motsvarande två årslöner. Enligt Sandmark skall båda parter vara nöjda med denna överenskommelse, men då Lomfors nyligen lämnat in en anmälan om trakasserier relaterat till hennes avgång kan man ifrågasätta hur nöjd hon egentligen är.
Den frågan ställer även sig även Världskulturmuseets chef Margareta Alin, som med en stor anslutning välrenommerade kulturarbetare nu krävt kulturnämnden på svar kring varför Lomfors tvingats lämna sin tjänst under en pågående säsong. Enligt dem skapar denna slutenhet och tystnad en oro i hela kulturgöteborg. Kulturnämnden har dock förseglat ärendet väl och uttrycker att de inte ämnar bemöta frågan - någonsin. Sandmark intar en liknande position och hänvisar till en klausul i ärendet som tydligen skulle innebära tystnadsplikt, medan Lomfors säger att en sådan överhuvudtaget inte existerar.
Men tystnaden kväser dock inte situationen i detta fall utan konflikten antar, om något, ännu större proportioner; för när en kommunal förvaltning inte kan argumentera för ett av sina kanske allra viktigaste beslut - beslut kring de chefer man själv tillsatt - är det inte konstigt att det leder till irritation, särskilt när det är skattemedel som till stor del driver dessa museer. Än så länge fortsätter dock ett täcke av oupplöst problematik att vila över Kulturförvaltningen och Stadsmuseet, och uppgivet konstaterar jag att det verkar vara långt till ett Göteborg där det råder en mer öppen insyn till museerna, där kulturens högt positionerade gestalter värnar om sin relation till omvärlden och där konflikter inom skattefinansierade museer kan redas ut med öppna kort.
För fyra år sedan skrev GP:s Gabriel Byström en skarp krönika om Kulturförvaltningens återkommande problem, särskilt i relation till vissa chefstillsättningar. Mycket verkar inte ha förändrats sedan dess, och medan stormigheterna fortsätter omsluta Stadsmuseet, bloggar Sandmark vidare om tysk filosofi och Lou Reed på sitt intellektuellt särpräglade vis. Själv undrar jag vad Stadsmuseet hade kunnat åstadkomma för de 1,65 miljon kronor som Lomfors nu kompenseras med - och om det finns någon som faktiskt vet vad som hänt på Stadsmuseet.
Kulturkrönikan
