– Att barnen ska behöva betala bankkrisen är ju inte klokt, säger Eva Holmén, Lärarförbundets ordförande i Göteborg.

Det som kallas tysta varsel har drabbat alla skolor runt om i stan. Lärare som pensionerats ersätts inte av nya, vikarier får inte förlängda anställningar och föräldralediga tjänster utannonseras inte. Inga fast anställda lärare har sagts upp, men några har omplacerats på grund av övertalighet. Biskopsgården och Gunnared är det mest nedskärningsdrabbade områdena eftersom stadsdelarna har dålig ekonomi. Landamäreskolan i Biskopsgården är en av de skolor som drabbats allra hårdast.

– Vår största oro är att de elever som har behov av särskilt stöd inte kommer att kunna få det, säger Monica Fernold-Örnmark, lärare på Landamäreskolans förskola.

På Landamäreskolan går ungefär 350 barn, från förskoleklass upp till sexan. De 40 lärartjänster som fanns i våras, har nu blivit 30. Att nedbantningen kommer att märkas råder det ingen tvekan om.

Monica Fernold-Örnmark och hennes kollega Janet Feldthusen, 4–6 lärare på skolan är erfarna lärare. De har undervisat i 31 respektive 40 år. De upplever att så här illa var inte nedskärningarna ens under krisen på nittiotalet. De är nu oroliga för att det kommer bli svårare för eleverna att nå de nationella målen.

– Det är budgeten som gäller, inget annat, säger Monica Fernold-Örnmark.

Även den ökade arbetsbelastningen för de kvarvarande lärarna är oroande, tycker båda. Det blir en ökad risk för sjukskrivning i och med att arbetsmiljön försämras, till exempel på grund av att vikarier försvinner.

Monika Dolfin är en av de lärarvikarier i Göteborg som blivit friställda i och med nedskärningarna. Hon är lärare i svenska som andra språk och i idrott. Trots hennes utbildning och kompetens ser det mörkt ut för henne att hitta en ny lärartjänst just nu, då det är 200 personer före henne i LAS-kön. Att arbetsbelastningen kommer att öka för de lärare som är kvar är det ingen tvekan om, anser hon.

– Det blir en reallönesänkning. Det är ju matematik. Man tar bort ett antal tjänster men någon måste ju göra jobbet, säger hon och menar att hon skulle vilja att lärarna kunde inse att de kan förändra situationen i högre utsträckning. Nu, menar hon, är många som önskar i det tysta ”om rektorn bara kunde”.

– Om lärarna kämpar för sig själva, kämpar de för ungarna samtidigt, säger hon.

Men även föräldrarna är oroliga. Ylva Sandgrens son ska börja åttan till hösten och när han i dagarna kommer tillbaka till sin klass på Kärralundskolan i Kålltorp, så är hans klassföreståndare sedan två år tillbaka inte kvar.

– Det är jättetråkigt, säger Ylva Sandgren. Eleverna har gjort namnlistor och samlat in för att få behålla honom.

Ylva Sandgren menar att en god kontakt mellan elever, föräldrar och lärare tar tid att bygga upp. En god kontakt med läraren är viktig för att det ska kännas tryggt att släppa iväg sina barn till skolan. Om nedskärningarna säger hon:

– Jag tror att politikerna kan tänka att de är tvungna att skära ned. Men man kan också vända på det och säga att vi inte längre har råd med den här typen av nedskärningar.

För Ylva, liksom för lärarna på Landamäreskolan, är det inte bara undervisningskvalitén som oroar. Hennes största oro rör det faktum att det kan bli svårare att upptäcka all mobbning på skolan om lärartätheten minskar. Monica Fernold-Örnmark och Janet Feldthusen befarar från sitt lärarperspektiv det samma.

– Det är svårt att upptäcka mobbning med mindre resurser, säger de.

Eva Holmén, Lärarförbundets ordförande, tycker att lärarna borde ha mer att säga till om vad gäller varje barns behov. Nu går lärarnas önskemål om resurser genom många led, först till rektorn och ibland upp på politisk nivå och när beskedet kommer tillbaka är det ofta att det inte finns några pengar. Redan i våras uppmärksammade Lärarförbundet de stundande neddragningarna med en demonstration och en namninsamling på 6 000 namnunderskrifter som gavs till utbildningsnämndens ordförande Ann Lundgren. Under den här veckan har Lärarförbundet ringt runt till alla skolor i Göteborgs Stad för att ta reda på hur många som faktiskt har fått sluta. Resultatet av efterforskningarna publiceras på Lärarförbundets hemsida nästa vecka.

– Vi tror att de har sagt upp för många och kommer att tvingas till nyanställningar, säger Eva Holmén.

Lärarförbundet tycker att femton elever per klass är lagom för barnens inlärning och för att lärarna ska få en lagom arbetsbelastning. I dag ser det tyvärr inte ut så på de flesta håll. På Landamäreskolan kan till exempel en lärare undervisa en klass med 28 ettor själv. I skollagen står dock inget om hur stora barngrupperna får vara.

Nedskärningarna i skolan märks över hela landet, men i och med finanskrisen drabbas Göteborgsbarnen dubbelt.

– Här i Göteborg är det ju många arbetarbarn. Många föräldrar har fått gå från till exempel Volvo. Drabbas då även skolan så får ju barnen inte samma trygghet vare sig hemma eller i skolan, säger Eva Holmén.

Monica Fernold-Örnmark och Janet Feldthusen bekräftar att många barn i Biskopsgården har fått känna på just det här, att lågkonjunkturen också slagit till på hemmaplan.

– Vi har barn här vars båda föräldrar har blivit uppsagda från Volvo, säger Monica Fernold-Örnmark.

– Det finns en ökad risk för social utslagning, säger Janet Feldthusen. Biskopsgården är ett område som är lite turbulent, då blir tryggheten i skolan väldigt viktig.

Lärarförbundets slogan ”Nu är det viktigare än någonsin att satsa på skolan” framstår som en sanning. Men om hur det blir framöver det vet ingen ännu.

– Det har aviserats att det blir mer nedskärningar till nästa år, säger Janet Feldthusen.

Hur mycket mer nedskärningar orkar ni med?

– Vi klarar inte mer nedskärningar, säger Monica Fernold-Örnmark. Janet Feldthusen håller med.

– Det är för mycket som det är, säger hon.