Inom kort väntas General Stanley McChrystal, befälhavare för de utländska styrkorna i Afghanistan, begära ytterligare förstärkning av trupperna i landet. Men efter de senaste månadernas växande förluster kan det bli svårt för regeringar i väst att försvara en upptrappning av kriget. Och efterdyningarna av presidentvalet lär inte göra saken lättare.

Rösträkningen efter den första omgången i valet, som hölls den 20 augusti, pågår fortfarande. Den sittande presidenten Hamid Karzai uppges leda med drygt 45 procent av rösterna, nära de 50 procent som kräs för att undvika en andra valomgång. Men anklagelserna om valfusk haglar.

Under en presskonferens förra veckan visade Karzais närmaste utmanare Abdullah Abdullah upp mängder med uppenbart förfalskade röstsedlar, foton av lådor med röstsedlar som oförklarligt lagrats inne på polisstationer, och videoklipp av personer som skämtade och skrattade medan de kryssade i röstsedel efter röstsedel. Enligt den oberoende valkommissionen har fler än 2 100 anmälningar om oegentligheter under röstning och rösträkning inkommit. Drygt 600 beskrivs som tillräckligt allvarliga för att påverka valets utgång om de visar sig stämma. Samtliga sådana fall måste utredas innan valresultatet kan bekräftas.

Flera utländska bedömare, däribland den före detta amerikanska ambassadören Tim Carney som leder USA:s valobservatörer i landet, har medgett att många av anklagelserna verkar trovärdiga. En anonym valobservatör säger till Times Online att det finns ett mönster av ”systematiskt och utbrett fusk, som verkligen reser tvivel om valets legitimitet.” När den brittiske journalisten Tom Coghlan på The Times of London besökte ett område i utkanten av Kabul en halvtimme efter att vallokalerna öppnat fann han inga väljare – men tolv lådor fulla med röstsedlar.

Redan innan valet växte kritiken mot Hamid Karzai från västerländska diplomater och politiska kommentatorer. Den afghanska regeringen anklagas för ineffektivitet, korruption, och inblandning i den omfattande heroinhandeln. Karzai kritiseras också för att alliera sig med krigsherrar och för att ha köpt fundamentalistiska krafters stöd genom lagar som för landets kvinnor är lika illa, eller värre, än på talibanernas tid.

Michael Boyle, forskare i Internationella Relationer vid St Andrews-universitetet i Skottland, ifrågasätter det ovillkorliga stödet för Karzai i en kommentar för The Guardian:

– Den afghanska regeringen har tagit emot miljarder dollar i bistånd, ändå saknar nästan varje ministerium grundläggande kapacitet. Den har 134 000 poliser och 82 000 soldater, varav få kan operera oberoende av utländska styrkor. Men det värsta är att den afghanska regeringen plockat inrikespolitiska poänger på att öppet attackera USA och Storbritannien och ignorera deras krav. Vi kan inte längre låtsas som att vi har ett partnerskap med en regering som inte regerar och inte ser sig själv som en partner.

Gilles Dorronsoro, Afghanistanexpert på Carnegie Endowment for International Peace, påpekar att Karzai från första början valdes ut på grund av sina starka band till Bush-administrationen. Detta trots att – eller kanske just därför att – han saknade politisk bas i landet. Karzai försökte genast eliminera lokala rivaler och förlitade sig på ett litet kotteri av personliga vänner för att fylla viktiga positioner i regeringen.

Om Karzais styre länge varit problematiskt så kan man fråga sig varför kritiken växer just nu. Det är knappast någon slump, och beror inte bara på de tveksamma omständigheter som omger valet. Omkring 300 utländska soldater har dödats i Afghanistan hittills under 2009 – fler än under något år sedan talibanernas fall. Juli och augusti var de två blodigaste månaderna för de amerikanska trupperna i landet sedan kriget inleddes i oktober 2001. Den brittiska militären har inte förlorat så många soldater på en månad sedan Falklandskriget. Därmed framstår den senkomna kritiken mot Karzai närmast som ett försök att hitta en syndabok, i ett läge då allt fler beskriver den militära insatsen som dömd att misslyckas.

Under Vietnamkriget stödde CIA en statskupp i Sydvietnam när man tröttnat på Ngo Dinh Diems ineffektiva styre och oförmåga att bekämpa den kommunistiska gerillan. Det gjorde knappast saken bättre, istället följdes Diem av en serie minst lika korrupta militärjuntor som betraktades som USA:s marionetter. Det scenariot är knappast aktuellt i Afghanistan idag. Frågan är vad NATO och dess allierade egentligen har för alternativ, förutom att fortsätta stödja Karzai – med hans fel och brister – eller lämna landet.