”Vi får inte göra något som kan vara förnedrande för henne, utan måste vara diskreta.” De häpnandsväckande orden kommer från talesmannen för IAAF, friidrottens internationella förbund, Nick Davies och citerades i Svenska dagbladet för någon vecka sedan. Häpnadsväckande eftersom vi alla vet vad han pratade om: könstestet av en ung, kvinnlig (jo, faktiskt), fantastisk friidrottare, Caster Semenya. Och nu vet hela världen att denna tonåring inte har någon liv- moder, att hon ”är kvinna, men inte helt och hållet”, för att citera Dagens nyheters slutsats av IAAF:s upptäckt. Kan det bli mer intimt, mer utlämnande, mer förnedrande än så?

Det är naturligtvis inte en slump att IAAF och media världen runt kastar sig som hungriga vargar över denna stjärna. Hon må vara en ordentlig utmaning för sina konkurrenter på löparbanan, men framför allt utmanar hon hårt hållna och reaktionära föreställningar om kön och sexualitet. I hennes hemland Syd- afrika har medias framfart varit så brutal att en organisation för människor som bryter mot könsnormer, Gender DynamiX, oroar sig inte bara för Casters säkerhet utan för alla intersexuellas. Det är väl känt att våld ofta riktas mot dem som inte vill eller kan pressas in i trygga och väl avgränsade könsdefinitioner, att deras blotta existens anses utgöra ett så stort hot mot den mänskliga rasens fortlevnad att de måste förgöras.

Jo, vissa publikationer har naturligtvis gett stöd till Caster i hennes kamp mot IAAF:s absurda anklagelser (samtidigt som de hoppas sälja fler lösnummer). Skvallertidningen You slog upp denna vackra människa i ett stort modereportage, iklädd klänningar, smink, smycken och höga klackar och utropade glatt att nu är Caster en äkta glambrud – ”Och hon älskar det!”. Visst, som varje äkta kvinna måste självklart även Caster Semenya älska att draperas i det kvinnligaste av det kvinnliga – det är väl bevis nog?

Att det även är en urkonservativ stereotyp om vad som definierar en kvinna som Caster fick känna på har möjligtvis gått redaktören för You förbi, men på Facebook uttrycker sydafrikanska kvinnor sin avsky mot vad reportaget gör med både Caster och dem själva. En sydafrikansk modereporter, Jacquie Myburgh, läser av stämningarna och tror att You kommer att få känna av ett stort missnöje med hur de behandlat en av landets stora idoler i vad hon kallar ”en bisarr ritual”.

Allt okänsligt snask som skrivits om Caster Semenya har haft den ”normala” könsidentiteten som utgångspunkt. Alltså en identitet som enkelt och otvetydigt kan fastställas, som inte förvirrar och som dessutom kan kläs i kjol för att förtydligas ytterligare. Men verkligheten är inte så okomplicerad. Sydafrika har möjligtvis världens högsta antal personer med könsorgan och hormonnivåer som inte helt lätt låter sig klassificeras som ”manligt” eller ”kvinnligt”, som kallas intersexuella. Inga exakta siffror finns, meddelar sydafrikanska The Times, men det rör kanske så många som en av femhundra. Det betyder 84000 personer, bara i Sydafrika. Om vi till det lägger alla som vägrar tryckas in i heteronormen: kvinnor som tas för män på gatorna, män som sminkar sig undersköna, de som älskar personer av samma kön, som kallar sig lesbiska män – ja, då visar det sig att Caster är långt ifrån ensam.

Men hon behandlas som en abnormitet och med en fascination som säkert skulle kunna mäta sig med den uppståndelse Skäggiga damen väckte på sin tid. Och det gör hon eftersom kön än i dag anses vara framför allt ett biologiskt tillstånd. Strunt samma att Caster Semenya har setts som en flicka och en ung kvinna under hela sin uppväxt, att hon själv definierar sig som kvinna (om än iklädd löparskor hellre än högklackat) – saknar hon vissa delar av de kvinnliga könsorganen är hon kvinna ”men inte helt och hållet”, för att åter citera DN.

Det enda som bidrar till någon form av medmänsklighet och sans i denna smutsiga nyhetsrapportering är de som i sydafrikansk press har uttalat sig om att det egentligen är ganska enkelt: har Caster valt att definiera sig som kvinna, så är hon en kvinna. Och det måste alla andra respektera. Punkt.

Men tänk vilket kaos som skulle uppstå om fler – framför allt våra opinionsbildande journalister som bedrivit en sensationalistisk häxjakt på Caster Semenya – faktiskt började tro på detta. Alltså att vi själva skulle kunna bestämma vår egen identitet så som den passar oss, utan att bry oss om uråldriga dinosaurienormer. Och att Caster inte är ett udda specialfall, att det redan finns ganska många människor som beslutat sig för att deras identitet inte passar in i någon av de snäva ramar som satts upp och helt enkelt brutit sig ur dem. Och ännu fler som tycker att det är rätt att göra så; till exempel har över 57 000 personer anslutit sig till den Facebookgrupp som hävdar Casters rätt att uttrycka sin identitet hur hon vill.

Uppenbarligen en skrämmande tanke för många, men frigörande för andra. Som till exempel Caster Semenya, tonåringen som efter en enastående bedrift nu gömmer sig undan omvärlden och behöver psykologiskt stöd.