Mitt under en frågestund i det kanadensiska parlamentet i måndags reste sig en åhörare upp och ropade: ”Kanada måste underteckna och ratificera FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter!” När mannen tystades och fördes bort av säkerhetsvakter reste sig andra demonstranter upp och ropade slagord till stöd för ett lagförslag om minskade koldioxidutsläpp och mot utvinningen av olja ur tjärsand i landets norra skogar.

Tjärsanden är inte bara Kanadas snabbast växande källa till utsläpp av växthusgaser. Enligt miljöorganisationen Greenpeace hotar utvinningen också att förorena skogar och vattendrag. Det drabbar i sin tur lokalbefolkningen som till stor del består av ursprungsfolk – och protesten i det kanadensiska parlamentet är bara ett av många exempel på hur klimatkrisen och frågan om ursprungsfolkens rättigheter allt oftare kopplas ihop.

Under det senaste förberedande klimatmötet i Bangkok i början av oktober fanns representanter för över hundra av världens ursprungsfolk på plats. Ännu fler väntas komma till Köpenhamn i december för att lobba för sina krav – inte minst att FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter ska erkännas som en del av grunden för förhandlingarna.

– Om inte det sker, så finns ingen skyddsmekanism i klimatförhandlingarna som garanterar att ursprungsfolkens rättigheter skyddas, säger Tom Goldtooth från nordamerikanska Indigenous Environmental Network.

Ursprungsbefolkningar finns på nästan alla kontinenter, från Alaskas inuiter till Australiens aboriginer, och utgör totalt 250–370 miljoner människor beroende på vilken definition som används. Historiskt har de ofta varit utsatta för omfattande diskriminering och förtryck, eller rentav folkmord. Men på senare år har viktiga framsteg gjorts mot ett internationellt erkännande av deras rättigheter.

FN:s deklaration om urfolkens rättigheter antogs av generalförsamlingen i september 2007. Bara USA, Kanada, Nya Zeeland och Australien röstade emot deklarationen, som bland annat slår fast urfolkens rätt till kultur, språk och medbestämmande i frågor som berör dem. Deklarationen är dock inte juridiskt bindande, och som FRIA skrev förra veckan menar FN:s särskilda rapportör i frågan att många länder bryter mot dess principer. Ett exempel är Peru där människorättsgrupper i våras anklagade staten för övervåld mot indianstammar som protesterade mot exploatering av naturresurser inom deras territorier.

De senare åren har en våg av massrörelser stärkt indianfolkens position i flera länder i just Sydamerika, inte minst Bolivia vars president Evo Morales själv är aymaraindian. Men i de globala klimatförhandlingarna har ursprungsfolken än så länge haft svårt att göra sina röster hörda. I april samlades därför över 500 delegater från 80 länder till Urfolkens globala toppmöte om klimatförändringar i staden Anchorage i Alaska.

Delegaterna tog fasta på att ursprungsfolkens territorier hotas av klimatförändringarnas effekter, i form av översvämningar eller torka, samtidigt som de ofta bidragit minst till människans påverkan på klimatet. Tvärtom har olja och naturgas på deras territorier ofta exploaterats utan hänsyn till lokalmiljön och utan att intäkterna kommit lokalbefolkningen till godo.

I slutdeklarationen från Anchorage ställs därför en rad krav på världens makthavare inför Köpenhamnsmötet. Bland annat kräver man att utsläppen av växthusgaser i den industrialiserade världen ska minska med 95 procent jämfört med 1990 års nivå senast år 2050, och en “rättvis övergång till decentraliserade och förnyelsebara system för energiförsörjning.”

Men ett lika viktigt krav är att skapa mekanismer för att inkludera ursprungsfolken i beslutsprocessen. Att ursprungsfolken hittills saknat inflytande avspeglar sig i de olika lösningsförslag som ligger på bordet. Det gäller inte minst de ”flexibla mekanismer” som gör det möjligt för världens industrinationer att uppfylla sina åtaganden om minskade utsläpp av växthusgaser genom att finansiera projekt för minskade utsläpp i fattiga länder utan åtaganden.

Anchorage-deklarationen kritiserar många sådana projekt som ”falska lösningar” som leder till fortsatta utsläpp i den industrialiserade världen samtidigt som de kan få mycket negativ inverkan på urfolkens rättigheter. Det handlar till exempel om storskaliga dammar eller odlingar för biobränslen som hotar att driva miljoner människor från sina hemtrakter.

”När specifika program och projekt påverkar våra länder och territorier, vår miljö eller våra naturresurser, så måste urfolkens rätt till självbestämmande erkännas och respekteras, inte minst vår rätt till fritt och upplyst samtycke, inklusive rätten att säga nej,” heter det därför i deklarationen.

Även på det fjärde världsforumet för ursprungsfolk i Peru i maj stod klimatet i fokus. Över 6 000 personer deltog på forumet, som bland annat diskuterade bildandet av en världsunion för ursprungsfolk. Dessutom vill delegaterna att en FN-tribunal bildas för att döma företag som begår klimatbrott eller exploaterar ursprungsfolkens naturresurser. Att ursprungsfolkrörelserna skulle få gehör för detta krav på COP15 är knappast troligt – men de kommer i alla fall ha stöd från åtminstone en regeringsdelegat: Bolivias president Evo Morales.

Morales har på senare tid blivit en stark förespråkare för ”Moder Jords” rättigheter som ett komplement till mänskliga rättigheter.

– Vi måste förändra den kapitalistiska livsstilen, sa Morales på en presskonferens under ett FN-möte i New York i september.

– Moder Jord kan existera utan mänskligt liv, men vi kan inte leva utan Moder Jord, sa han.