Tillsammans med generationskamraterna Pat Metheny och Bill Frisell anses han ofta som en av ”the big three” när det kommer till jazzens strängbändare. Och precis som de båda är Scofield även han något av en musikalisk sökare. Där Metheny sedan 1970-talet förfinat ett lättidentifierat, välpolerat sound och Frisell på sistone sökt sig närmare den traditionella amerikanska musik som lite svepande kan benämnas americana ter sig John Scofield som den av de tre som grävt minst där han står.

Vi kan illustrera med hans konserter i Uppsala det senaste decenniet. 2002 spelade Scofield på Katalin (enda Sverigespelningen, märk väl) under turnén som stöttade albumet Überjam. Trummisen hade på tok för stora jeans, bak-och-framvänd baseballkeps och spelade parallellt med samplingar – Scofield hade närmat sig drum n bass och kryddat det hela med sina funkböjelser. Resultatet var mycket lyckat. Sju år och ett gäng gitarrsolon senare står han på en scen några stenkast från lokstallarna vid järnvägsstationen och stoltserar med sitt senaste projekt.

Kanske var John Scofield & The Piety street band påtänkta för Sacred music festival som gick av stapeln för några veckor sedan. Förmodligen hade det passat rätt bra som en del av denna festival, eftersom de under denna turné bjuder på tolkningar ur den amerikanska gospelns välfyllda repertoar. Tuggandes tuggummi ger huvudpersonen denna kväll ett rätt avslappnat intryck.

Nästan samtliga nummer under den drygt timslånga konserten är hämtade från skivan (som för övrigt har ett mycket fiffigt omslag, kolla upp det) med samma namn som bandet. Även om det är tydligt att den musikaliska helheten snarare än enskilda solister står i fokus så får Scofield en hel del soloutrymme. Och visst känns han igen: det är samma lite kantiga, skeva solospel oavsett vilka musiker som bygger upp kompet bakom honom. Under gitarristens solointro till tredje numret kommer han väl till sin rätt. Här blottläggs hans rötter i bluesen, och sångaren tillika organisten Jon Cleary går loss på en patinabelagd Hammond med applådåskor som resultat.

Efter att ha presenterat en cover av Hank Williams The angel of death som ”the scariest song I ever heard” bjuds vi på ännu ett fantastiskt solointro från Scofield, och här får musikerna tillfälle att sträcka ut lite mer i det lite friare arrangemang som låten begåvats med. John Scofield stampar igång samplern i effektracket framför sig på golvet och låter nästan lite som tidigare nämnde Bill Frisell, som också närmat sig countrymusiken på sitt eget vis.

Innan konserten tagit slut och gitarrnördarna i publiken äntrat scenen för att närstudera och dokumentera hjältens utrustning hinner Scofield och bandet med att citera Purple haze komplett med dess karaktäristiska tritonusintervall. Mycket fyndigt i gospelsammanhang. Varför? Kolla upp det efter att ni kollat in omslaget på skivan.