En regndimmig höstdag träffar jag Anne tillsammans med hennes partner och deras gemensamma son. De har en stor ljus lägenhet i Majorna, med hörnbalkong som vetter ut mot en spårvagnshållplats och några affärer.

Redan när Anne var 12 år kände hon sig obekväm som pojke och nu genomgår hon den utredning och det så kallade ”real-life test” som ligger till grund för att fastställa transsexualism hos en person. 

I ett år klär och agerar hon fullt ut som kvinna både privat och offentligt för att se om hon trivs i en kvinnlig social roll.

– När jag kommit så här långt så slipper jag handskas med olika identiteter. Nu behöver jag bara vara mig själv, säger hon och plockar upp mjukdjursgiraffen som sonen tappat på golvet.

Anne är lång, smal, har lilagrå blus och jeans. Det enda som avslöjar henne är den något mörkare rösten och siffrorna i personnumret. Det juridiska bytet sker nämligen inte förrän hon har genomgått en behandling som gör henne steril.

Enligt nuvarande lag måste man vara svensk, ogift, över 18 år och steriliserad för att Socialstyrelsens Rättsliga råd skall godkänna bytet från man till kvinna eller tvärtom. Lagen tolkas på det sätt att inte heller reproduktionsdugliga nedfrysta könsceller från patienten får finnas.

I Sverige genomför cirka 60 personer könskorrigering varje år. Det handlar dels om personer som fastställts som transsexuella och dels om dem som fötts intersexuella, det vill säga med ett svårdefinierat kön.

Av dem som får avslag kan det handla om att man inte har klarat någon av de psykiska, sociala eller fysiska tester som görs under utredningen. 

Nu är det en lag från 1972 som behandlar frågan om könskorrigering. Lagen har kritiserats av transsexuellas intresseorganisationer för att vara diskriminerande och 2006 tillsattes en könstillhörighetsutredning för att undersöka hur man skulle kunna förbättra lagen.

Året efter lade Sveriges regering ett lagförslag om ändrad könstillhörighet – men det nya lagförslaget innebär ett stort bakslag, enligt många transpersoner. Istället för tvångssterilisering föreslår regeringen kastrering, vilket är ett större medicinskt ingrepp. Det innebär att man istället för att klippa ägg- eller sädesledarna skall tvingas operera bort äggstockarna eller testiklarna. Det är ett ingrepp som inte alla fysiskt klarar av. Eller för den delen vill göra.

– De flesta som genomgår en könskorrigering vill göra detta ingrepp men varför skall det vara tvång? undrar Anne.

Samma år som regeringen presenterade det nya lagförslaget lanserade FN Yogyakartaprinciperna, som är ett dokument som klargör de mänskliga rättigheterna i förhållande till sexuell läggning och könsidentitet. I princip i nummer tre ”The Right to Recognition before the Law” står det bland annat att ”Ingen skall bli tvingad att undergå en medicinsk process, inkluderad könskorrigerande operationer, sterilisering eller hormonell terapi som krav för lagligt erkännande för deras könsidentitet.”

– Men det är precis det som transpersoner tvingas till, säger Lukas Romson, ordförande för Föreningen Kön Identitet Mångfald, KIM. Regeringen påstår sig stödja principerna och arbetar för att främja dem men tydligen uppfattar inte regeringen vad som står i dokumentet.

Stig Andersson, som är överläkare på könsbytesenheten på Karolinska sjukhuset i Huddinge, var en av experterna som utformade det nya lagförslaget. Till magasinet 4change3 säger han att samhället inte är moget för gravida män och han menar att det är rätt att kräva kastrering eftersom det behövs av hälsoskäl. Exempelvis sägs det att personer som inte kastreras riskerar att få tumörer.

Det är argument som Carolina Orre, handläggare på RFSL, är kritisk till. Hon berättar att många vill ta bort testiklarna för att kunna utföra en kosmetisk operation, men gällande en kvinna-till-man-operation vill snarare många behålla sina äggstockar för att kunna få barn.

– Det påstådda hälsoskälet att det finns förhöjd risk för tumörer har inte kunnat fastställas statistiskt. Istället ligger det en moralpanik i att man inte vill ha gravida män till grund för lagen, säger Carolina Orre. 

Både Anne och hennes partner menar att samhället är heteronormativt och att det därför blir ett måste att välja könstillhörighet.

– När man genomgår den tvååriga utredningen för att fastställa transsexualism och är osäker på om man vill göra en fullvärdig könskorrigering kan man bli starkt ifrågasatt. Vissa måste till och med ljuga och kan sedan ångra sitt val. Det har i värsta fall lett till självmord, säger Anne, som inte förstår varför man kräver sterilisering.

– Hormonerna gör dig steril under perioden du behandlas, vilket oftast är hela livet. Därmed kan du upphöra med dem och då kommer fertiliteten tillbaka. Det kanske är just det lagen är till för. Att förhindra att sådana som oss skaffar barn.

Mest kritisk är Anne till att samhället har rätt att bestämma över hennes kropp.

Dock finns det positiva aspekter med det nya lagförslaget, menar Anne, en sådan är att förslaget tillåter nedfrysning av könsceller.

I dag är hon 45 och glad att hon inte hunnit genomgå könskorrigeringen än.

– Jag har ju två barn. Den möjligheten önskar jag alla, oavsett om man är transsexuell eller inte.