I Göteborg frodas poesin.I slutet av förra månaden arrangerades Göteborgs poesifestival för 28:e gången – ett av Sveriges mest långlivade litteraturevenemang. FRIA var på plats och tog del av en liten festival med stort hjärta för litteratur.

En av festivalens ambitioner är att göra rum för olika, och mer eller mindre nya former av poetiska scenakter. Främst var detta märkbart genom att flera av poeterna lät sin poesi verka tillsammans med olika visuella uttryck; videoprojektioner, animationer och stillbilder gav texterna ytterligare en dimension. Färska akademiledamoten Lotta Lotass stod inte ens på scen utan presenterade ett tredelat audiovisuellt verk producerat av poesifestivalen.
Affischnamnet i år var den kanadensiska poeten Anne Carson som fick hela publikens odelade uppmärksamhet när hon läste ur boken Röd självbiografi, som nyligen kom ut i svensk översättning.

Temat för festivalen var övergångar - ett försök att låta gränserna för det litterära förflyttas, användas och diskuteras. Konferencier under poesifestivalen var Johannes Anyuru – en av den svenska poesins just nu klarast lysande stjärnor. Elegant använde han temat ”övergångar” och skapade en litterär väv av de deltagande poeternas litterära stoff.

Anyuru har bidragit till att Göteborg har fått rykte om sig som poesistad. Hans senaste diktsamling Städerna inuti Hall är Augustprisnominerad, och uppmärksammades av FRIA tidigare i höst (GFT 26 sep). I intervjun talar Anyuru bland annat om det litterära klimatet i Göteborg.

– Som poesistad är Göteborg intressantast i Sverige just nu. Göteborg är bra för det är avslappnat på ett annat sätt än Stockholm, där jag ofta får en känsla av att allt är ett inslag i ett ändlöst revirpissande. Nästan allt snack om böcker jag hör där uppe handlar inte om själva litteraturen utan om hur bra det gått för den och den i media, och vad man själv har för nått på gång och sånt. Jag gillar Götet, för här hänger folk hit och dit på ett annat sätt, slammare snackar med utgivna poeter och man kickar dikter med ett band på Nef, eller snackar med Aleksander Motturi om begär och tystnad eller vad det är han råkar grubbla över för djupa ting, och man tar en kaffe med Mauritz Tistelö som visar alla sina nyskrivna dikter i en fet, trasslig bunt handskrivna blad fulla av tårar, och G=t=b=r=g läser upp dikter om fiskar på en feministisk bokhandel som jag älskade men som tyvärr är nedlagd.

Två veckor senare är det dags för nästa poesiarrangemang.
Inne på Stadsbiblioteket står böckerna på rad, hyllrader efter varandra. Under förra söndagen satt även några av stadens poeter på rad då Stadsbiblioteket tillsammans med Författarcentrum Väst arrangerade Poesidagen.

Hörsalen fylldes till sista plats. På scenen står fjorton stolar tillägnade de lokala poeter som under året varit aktuella med nya böcker. En litterär familj bestående av sju kvinnor och sju män.
Till vänster på scen satt FRIA: s favoritpoet Mauritz Tistelö med sin ”trasslig bunt handskrivna blad fulla av tårar”. Bredvid honom bland andra Kennet Klemets, vars diktsamling Kling kling fått strålande recensioner, Pamela Jaskoviak, som är aktuell med Radio regn, Sara Hallström, som i år släppte Driva; ett samarbete med arkitekten och serietecknaren Vanja Larberg, och längst ut på andra kanten sitter Johannes Anyuru.

The Idealist (Joachim Nordwall) skapar ambienta ljudlandskap som svävar över rummet när poeterna en efter en kliver upp från sina stolar. De får fem minuter att läsa, sedan stiger de av scenen. Till sist står endast de tomma stolarna kvar. Orden klingar ut.

– Det känns som om Göteborg är en bra poesistad, trots att det inte finns några stora förlag här. Kanske är staden lagom stor, vilket gynnar poesin och skapar intressanta samarbeten, säger Malin Andersson, programansvarig på Stadsbiblioteket, då hon efteråt står och säljer böcker av de poeter som uppträtt.

Ponera att Poesidagen hade varit en tävling. Vem var då bäst?
Anyuru kanske. Augustprisnominerad och allt. Eller ska man ge poäng till Ulf Karl Olov Nilsson som fick hela publiken att skratta. Eller var det Jila Mossaed vars dikter om exil och rotlöshet berörde?
Men inte kan man tävla i poesi. Eller kan man det?

Samma kväll som Poesidagen äger rum arrangeras Poetry Slam på Musikens Hus. Det har blivit dags för stor höstfinal med åtta poeter som tävlar om fyra platser i Göteborgs lag till SM i Uppsala nästa vår. Vem som helst får anmäla sig, någon tidigare poesivana krävs inte.

Poetry Slam är en populär företeelse och har helt klart inneburit att nya scener har poppat upp där den talade dikten får ta plats. Poesin som presenteras på de här scenerna har givetvis en hel del gemensamt med den etablerade poesin, men det finns även skillnader.

I boken Slam! berättar Erkki Lappalainen, poet och förgrundsgestalt för Poetry Slam i Sverige, att fenomenet till viss del är en motreaktion gentemot den etablerade poesin och de vanliga poesifestivalerna.

– Vanligtvis betraktas poesin som svår. Något för en exklusiv elit. Men sen när man arrangerar tävlingar visar det sig att var och varannan människa skriver. I det avseendet är poesin mycket folklig… Visst har det blivit underhållning, men utan att poesin tagit skada. Jag tror att Poetry Slam har gjort livet roligare att leva för otroligt många poeter i Sverige.

Sveriges första SM i Poetry Slam hölls 1995 i Falkenberg och vanns av den i dag välkända Bob Hansson. Framgångsrika göteborgare genom åren har bland andra varit Olivia Bergdahl, segrare 2007, och Navid Modiri, som blev tvåa i lag-SM i Umeå 2002 där även Johannes Anyuru ingick i laget.

Anna Classon från Stockholm är en av dem som har förhoppningar om en bra placering i kvällens tävling. I det här sammanhanget är hon tämligen grön, men i poesisvängen i övrigt är hon hemma. Hon har medverkat i antologier och sitter med i redaktionen för tidskriften Ponton, som i år även var medarrangör till Poesifestivalen.

– Jag har hållit på med teater innan men var inte särskilt bra, säger hon med ett litet leende. Men jag märkte väl att det jag skrev var sceniskt, så då borde det fungera här. Men det är sjukt nervöst.

Anna har varit på otaliga Poetry Slams och dessutom varit med och arrangerat några, så hon vet väl vad som gäller. Men det här är bara hennes andra Slam som deltagare. Första gången var tidigare i höst då hon kvalificerade sig till denna final.

Dags för tävling. Lokalen börjar kännas som en överfylld bastu där 100 par ögon riktas mot den lilla scenen i hörnet. Första punkten i programmet är en dikt som läses utom tävlan av en kalibreringspoet, denna kväll är tidigare vinnaren Alice Strövare den utvalda. Jurygrupperna bedömer scenframträdandet och detta ska bestämma nivån för den övriga kvällen, förklarar konferencier Joel Landberg.

En efter en stiger de deltagande poeterna fram till mikrofonen för att under några minuter övertyga med sina uppträdanden. Ingen rekvisita är tillåten. Däremot är texten inte det enda som bedöms av juryn, det är helheten av uppträdandet som räknas.
Den som till slut övertygat mest den här kvällen är en annan slamnovis, Tobias Erenhed, ursprungligen från Tärnaby, som läste sina dikter på klingande norrländska. Han kammade hem äran och en hatt full med bidrag från publiken, allt från pengar till kassettband och en morot.

Konferencier Joel Landberg, som även är en av arrangörerna, har varit frontfigur för Poetry Slam i Göteborg i drygt tre år. Innan dess var han själv en flitig tävlande. Numera står han för mellansnacket och lyckas klämma in allt från Berlinmurens fall till Dolph Lundgrens nya karriär som programledare för Melodifestivalen.
Han var uppenbart nöjd med kvällen:

– Det var en bra stämning, säger han. Och startfältet var jättestarkt. Det kunde inte bli någon skräll eftersom alla poeter hade en väldigt hög nivå.

Att det går att tävla i poesi verkar klart. Däremot verkar tävlandet bara vara en del av något större. Marc Smith, Poetry Slam-rörelsens fader, sammanfattar bättre vad det hela går ut på: ”The show and the show's effect upon the audience are more important than any one individual's contribution to it”.