Och visst är regeringens agerande på många sätt beklämmande. Att låtsas som om regeringskansliet inte känner till tyska regler för kärnkraftsindustrin är idiotiskt. Samtidigt är risken att den här typen av politisk turbulens alltför mycket kommer att handla om Maud Olofssons och regeringens beteende, snarare än det stora bakomliggande problemet som blottas i Vattenfalls affärer: att relativt kortsiktiga ekonomiska intressen alltid får styra politiken.

Vattenfall påstås vara ledande på att driva energiproduktionen i grön riktning i Sverige - det har till och med skrivits in i bolagsordningen att Vattenfall ska vara ”ledande i omställningen till en ekologiskt och ekonomiskt uthållig svensk energiförsörjning”.

Men vad betyder dessa direktiv när det samtidigt påpekas att det ska ske ”inom ramen för affärsmässighet”. Det är här den mest intressanta frågan avslöjas. Det här är en konflikt som ständigt sopas under mattan, inte minst av den ansvariga ministern Maud Olofsson - politikern som alltid anser att man både kan äta kakan och ha den kvar; att det inte behöver finnas någon motsättning mellan fortsatt satsning på kärnkraft och miljövänlig omställning till förnyelsebar energi.

Vattenfall har sedan avregleringen 1996 blivit en av de främsta aktörerna för icke miljöanpassad energiproduktion i Europa. Kärnkraft och kolkraft är vad man satsat på i huvudsak, snarare än den förnyelsebara vattenkrafts-elektricitet som namnet anspelar på.

Problemet är att ingen politiker tycks våga säga: Vi släpper miljardvinsterna från Vattenfall och satsar istället på att låta vårt statliga energibolag gå i frontlinjen för miljövänlig industri. Man skulle kunna få intrycket att något sådant vore omöjligt, men det är inte alls fallet. Vattenfall har både kapital, kompetens och infrastruktur som skulle vara en guldgruva för en satsning på en ny energipolitik.

Problemet är att den politik som den nuvarande och förra regeringen bedrev aldrig handlade om det. Styrelsen i Vattenfall fylls ständigt enbart med kärnkraftskramande styrelseproffs från det vanliga svenska (och norska) näringslivet. Deras mål är att göra så stora vinster som möjligt. Att låta pengarna prata.

Bakom denna politik döljer sig att ”affärsmässighet” i grunden är det viktigaste. Miljömålen är bara godtagbara så länge de samtidigt kan ge vinst. Ingen tycks våga påpeka att det är dags att välja mellan å ena sidan en satsning på miljövänlig energi, eller å andra sidan feta vinster till statskassan.

Problemet är också att det här bara är toppen av ett isberg. Att det bara är ett exempel på när ekonomin alltid går före andra intressen, som miljöintresset. Just därför är Vattenfallsaffären så viktig. Varför tillåts till exempel fortfarande i Sverige försäljningen av bilar som har en simpel förbränningsmotor för bara bensin eller diesel?