Installationen är ett retrospektiv med undantag för ett stort dubbelporträtt, Portrait to HRH princess of Hanover as queen Christina of Sweden (Before & after Salvador Dalí), som skapats särskilt för denna utställning. Porträttet är en hyllning till två svenska ikoner, med Prinsessan Caroline av Monaco i rollen som Drottning Kristina i två versioner – den ena en parafras av Greta Garbos filmversion, den andra en flört med äldre porträttkonst.

Moderna museet har valt att presentera konstnärerna Salvador Dalí (1904–1989) och Francesco Vezzoli (f.1971) i en och samma utställning. Syftet är ett experiment med själva utställningsformen genom att visualisera likheter mellan den surrealistiske ikonens verk och den hajpade italienske konstnären Vezzoli. Curator för utställningen är John Peter Nilsson, tillsammans med assisterande intendenterna Caroline Corbetta och Matilda Olof-Ors.

Dalí står självklart i fokus och Vezzolis verk fungerar som ett exempel på Dalís inverkan på samtidskonsten. Utställningens titel refererar till idéstrukturen bakom utställningen, som kan sägas representera två sidor av Dalí med ett gästspel av Vezzoli. Glamour, kitsch och maktaspekter i relation till massmedia och populärkultur yttrar sig som en gemensam nämnare för de båda konstnärerna.

Utställningen är uppdelad i två delar med helt skilda egenskaper. Besökaren kommer först in i en traditionell vit kub där flera av Dalís mest berömda målningar hänger på ett konservativt och korrekt sätt. Bland målningarna finns Sleep, Partial hallucination. Six images of Lenin on a grand piano, The enigma of Wilhelm Tell och Metamorphosis of Narcissus.

Den sistnämnda är inlånad från Tate och är fantastisk att se i verkligheten. Narcissus gyllene kropp ser ut som en balansakt av monumentala stenar som är på väg att rasa ner i sin egen spegelbild när som helst. De flesta av målningarna i det första rummet finns inlemmade i vår visuella kultur genom ändlösa reproduktioner. De behöver inte någon mer ingående presentation; detta är Dalí som vi känner honom.

Tre dörrar leder ut från det första rummet och för att skapa en parallell till surrealistiska tankegångar går bara två av dem att öppna. De leder till utställningens andra del, där vi möter ”den andre Dalí”, för många förhållandevis okänd. Väggarna är röda och golvet är klätt med en lila heltäckningsmatta, vilket för tankarna till miljön i filmen Moulin Rouge. Lila sägs ha varit Dalís favoritfärg och fungerar som dramats färg, ofta använt i filmen.

Och Dalí handlar om drama, inte minst i sättet som han konstnärligt motsatte sig kategorisering. Hans mångfaldiga produktion sträcker sig från surrealistiska ready-mades till logotypen för Chupa Chups. Några av hans verk som associeras till eller direkt relaterar till reklamvärlden visas här. Vissa av dem är utförda på uppdrag, medan andra framstår som konstnärliga utforskanden av massmedias existens, till exempel den märkliga dagstidningen Dalí News.

Det som främst fångar min uppmärksamhet som besökare i utställningens andra del är två klänningar, designade av Elsa Schiaparelli. Den ena, en vit sommarklänning med en stor röd kräfta tryckt på framsidan, prydde Vogues omslag i juli 1937 och rörde upp en del känslor med sina tydliga referenser till uppfattningar om kvinnlig sexualitet. Genom placeringen av klänningarna i en glasmonter distanseras betraktaren från objektet och klänningarna får en upphöjd ställning.

Montern ger i sig själv associationer till ett kommersiellt skyltfönster och initierar i alla fall hos mig ett begär att äga. Juvelerna som Dalí designade tillsammans med juveleraren hertig Fulco di Verdura visas i rummet, likt föremål i en lyxig smyckesbutik, och för tankarna till Tiffany’s i New York.

Utställningens andra rum är en glad plats, till synes fri från kritiskt undersökande i sin iscensättning. Det ter sig lämpligt att diskutera rummets möjligheter och om curatorer har makten att genom rumslig gestaltning invagga betraktaren i en illusion. Avsaknaden av curatorernas kritik till konsten de arbetar med i utställningen är inte nödvändigtvis något dåligt, vad vi istället finner är retorik.

Dalí Dalí featuring Francesco Vezzoli är långt ifrån en fullkomlig illusion, men den väcker frågeställningar kring möjligheten med sådan design. Genom den fantasieggande utformningen av det andra rummet (två väggar är bland annat formade som noshörningshorn) och tricket med den vita kuben blir vi som besökare underhållna av konsten.

I morgon, den 11 oktober, är det fri entré till Moderna museet. Det blir filmprogram och öppen visning av utställningen Dalí Dalí featuring Francesco Vezzoli.