Utställningen Fyra verk i dialog 1973–

2000 sätter fokus på Moderna museets nya förvärv, Kellys Post-partum document V till projektet ”Det andra önskemuseet”. Verket är en del av installationen Post-partum document (1973–79), bestående av 139 delar i sex sektioner med tillhörande introduktion.

Det är andra gången som verket i sin helhet visas i Europa och delarna är lånade från sex olika konstinstitutioner runtom i världen.

Introduction är det första verket jag möter då jag stiger in i rummet med Post-partum document. Det övergripande motivet för installationen gör sig här synligt: på fyra bebiströjor har Mary Kelly ritat ett av psykoanalytikern Lacans diagram och intersubjektivitet som tema presenteras därigenom. De påföljande delarna dokumenterar utvecklingen av ett barn upp till fem års ålder, med språkliga formationer i centrum för bland annat tillkomsten av könsskillnader och förståelsen av dem.

Med en metod som liknar vetenskaplig analys och psykoanalysen som teoretiskt verktyg visualiseras en dokumentationsprocess av relationen mellan en mor och en son (konstnären själv och hennes barn). Fragment som hör till barnet (tygstycken, handavgjutningar, blöjrester) och ”found objects” är inramade, tillsammans med diagram och texter. Kelly ställer modern i centrum för teorin om kastrationskomplexet – moderns separation från barnet och förlusten av det som tillhört den egna kroppen.

Samtidigt som jag ser Kellys feministiska agenda i verket, gör det mig lite illa till mods. Det var ett välbehövligt inlägg i 70-talets feministiska kamp som en motreaktion till den traditionella bilden av ”moderlighet”. Men verket för även tankarna till barnet som signalerar en utsatthet – ett objekt i processen att göra det personliga politiskt.

I samma rum som Post-partum document står Multi-story house (2007) från installationen Love songs, vilken producerades för Documenta 12 i Kassel. Plexiglashuset är inskripterat med texter om feminism från olika personer som har delat med sig av sina berättelser till Kelly. Röster från hennes egen generation blandas med uttalanden från kvinnor födda på 1970-talet.

Verket blir en historieskrivning där reproducerade tankar om feminismen görs synliga genom det iscensatta generationsmötet.

I ett personligt möte med Kelly frågade hon mig om min mamma var en del av den feministiska rörelsen. Jag svarade: ”Nej, vi kommer från norra Sverige. Jag är uppvuxen med min mamma och syster. Det var en chock att upptäcka ojämlikhet. Jag levde i en skyddad värld.”

Jag fick inte så många följdfrågor på mitt svar och det är tveksamt om min berättelse hade kvalat till Multi-story house. Varje text speglar Kellys urval och tolkning som exempel på minnets funktioner i metaform.

I ett ”mellanrum” av utställningen visas Primapara (1974); en serie fotografiska närbilder. Kameran har placerats i ett läge som motsvarar moderns synvinkel vid olika hygienbestyr med barnet, däribland nagelklippning. Under pressvisningen förklarar Kelly hur hon fick ta hjälp av sin partner, konstnären Ray Barrie, för att kunna få till de önskade vinklarna.

Trots att syftet är att visualisera arbetsfördelningen mellan könen, påminns jag igen om barnets positionering som jag upplevde i Post-partum document. Från den teoretiska strängheten, men fortfarande med språket och texten i centrum, övergår utställningen till en sentimental känsla med verket The ballad of Kastriot Rexhepi (2001). Inramat ludd från en torktumlare med tryckt text ringlar som en orm längs väggarna. Texten berättar om en ettårig kosovo-albansk pojke som hittades av den serbiska armén, fick namnet Zoran och sedan lämnades på ett sjukhus där han kallades Lirim (frihet).

Nationell identitet och dess samhörighet med språket blir härigenom temat i Kellys verk. I kontrast mot Post-partum document är modern frånvarande.

Habitus (2010) är ett nyproducerat verk som Kelly gjort tillsammans med och Ray Barrie för den aktuella utställningen på Moderna Museet. Formen är hämtad från ett skyddsrum, ”the Anderson shelter”, som användes i Storbritannien under andra världskriget. Kelly har perforerat ytorna med texter; minnesberättelser från personer som relaterar till krig på olika sätt. Det är en blandning av personers självupplevda minnen och vad som har återberättats för dem. Verket står i en direkt dialog med Multi-story house på så vis att det narrativa elementet sätter generation och minne i centrum.

Vid pressvisningen förklarade curatorn Cecilia Widenheim att utställningen bygger på två teman; relationen mellan barn och förälder och utbytet av minnen mellan generationer. Kelly har ett uttalat intresse för Walter Benjamins historiesyn och hans så ofta citerade ord tål att upprepas i detta sammanhang: ”varje bild från det förflutna som inte upptas av sin samtid, riskerar att försvinna oåterkalleligt”.

Som ett stort steg för feministisk konst är Post-partum document ovärderlig och ett måste att se. Jag hade önskat att Kellys senare verk som visas på Moderna museet ägde samma angelägenhet. Krig och identitet är viktiga ämnen, men Kellys representationer är alltför förtjusta i sig själva – ett fetischerande av representation i sig.

I anslutning till utställningen visar Moderna museet även Mary Kellys film Nightcleaners.