När SR International sprider den glada nyheten över världen påannonseras inslaget med rubriken ”Broad support for Afghan mission”. Det kan tyckas korrekt. Bara Vänsterpartiet röstade ju mot.

Men opinionsmätningarna visar med smärre svängningar att bland väljarna är ungefär lika många för att ta hem trupperna som att ha dem kvar. Det skulle vid ett genomslag i val göra (V) till riksdagens största parti.

Här finns alltså ett demokratiskt problem. En stor grupp väljare, ibland ett flertal, företräds inte i riksdagen i den viktiga frågan om ett svenskt krigsdeltagande.

Hittills har medierna med Aftonbladet som enda undantag bland de stora tidningarna varit för en svensk trupp, men nu har borgerliga Dagens Nyheters politiske chefredaktör Peter Wolodarski börjat ifrågasätta den svenska militära ”närvaron”. (Ett tidens tecken: samma omsvängning har skett på Danmarks största tidningen Politiken.)

Bara Vänsterpartiet röstade mot. Övriga oppositionen röstade med, men tillfogade en försiktig reservation om att 2011 göra en översyn av den militära insatsen. Vilket är svårt att se som annat än att (S) och (MP) tänker rösta ja till ytterligare ett års svensk krigföring nästa höst, när frågan ska prövas igen. Om inte...

Om inte – om:

Fler skadade och dödade soldater kan komma att ändra förutsättningarna.

Rubriker om civila offer för den svenska insatsen kan komma att påskynda hemtagningen.

Kanske.

Det är tragiskt för oss alla, inte bara för dem som drabbas direkt och för deras anhöriga. De som torsdagen den 19 november röstade ja till att låta den svenska väpnade styrkan stanna i ett år till bär ett tungt ansvar.

Ännu en förlorad chans till diplomatiska initiativ för fred, ännu två förlorade år, ännu tusentals förlorade liv.