Etnografiska museets utställning sträcker sig från 1950 till 1979 och tar avstamp i populärfilmen. Det är bilderna till kassasuccéerna, komedier eller romantiska berättelser, som ställs ut.

Den iranska filmhistorien sträcker sig så långt tillbaka som till 1900-talets början, men det var först under 50- och 60-talen som den kommersiella filmen växte fram. Det var då den iranska filmindustrin på allvar satsade på underhållning och förströelse och lockade besökare även ur de lägre samhällsklasserna. Bioprogrammet dominerades av Hollywoodproduktioner och en västinspirerad inhemsk film. På vita duken kunde publiken således se både en dubbad John Wayne och iranska skådespelare i Clark Gable-frisyrer.

De kitschiga affischerna med grälla färger och avklädda motiv ligger så långt ifrån dagens våldsskildrande nyhetsfoto att förändringen är iögonfallande. Samtidigt ligger bilderna pinsamt nära den orientalism som Edward Said har avfärdat som en produkt avsedd att tjäna västvärldens syften.

Studiet av Orienten bygger på, och bekräftar, följande antaganden: Orienten skiljer sig radikalt från Väst. Medan Väst beskrivs som rationellt, utvecklat, humant och överlägset, ses Orienten som avvikande, outvecklat och underlägset. Orienten är evigt oföränderlig och saknar förmåga att definiera sig själv. Det krävs med andra ord en västerländsk forskare för att kunna förstå och förklara vad Orienten är respektive inte är. Och sist, men inte minst: den är något man antingen bör frukta eller kontrollera.

Kvinnornas nakna bröst och förföriska kroppsspråk vittnar om ett annat Iran, ett Iran som visserligen inte kontrolleras av ayatollornas religiösa normer, men som knappast är fritt från starka politiska, ekonomiska och sociala intressen. Affischerna tecknades efter att Hollywood kablat ut produktioner som Tusen och en natt, Ali Babas son och Sången för Scheherazade. Orienten porträtterades både inom vetenskapen och det populärvetenskapliga fältet som sinnebilden för passion, mystik och längtan. Sex var ett centralt tema och haremet en favoritplats att skildra. Amerikanskstödde Shah Mohammed Reza Pahlavi välkomnade västerländska ideal, rekommenderade männen att bära kläder av amerikanskt snitt och bannlyste den täckande kvinnodräkten, chador.

Den romantiska föreställningen om Orienten fick dock ett abrupt slut med 70-talets oljekriser och inte minst med den iranska revolutionen. Skildringen av Orienten, som vi i dag kallar Mellanöstern, domineras numera av föreställningen om ett hot, riktat mot våra sociala, etiska, religiösa och politiska normer. Det kryddoftande kärleksnästet har helt fått ge vika för kalashnikovutrustade män och kuvade, täckta kvinnor.

När Etnografiska museet planerade för utställningen väcktes en ängslig undran om inte innehållet kunde uppfattas som väl sexistiskt. För säkerhets skull valde man att beskära bilden på museets hemsida. Kvinnan med den genomskinliga klänningen och det barnsliga leendet har tagits bort och kvar blev två mörkhåriga män med ilsken uppsyn. Att klippa bort Brigitte Bardot ur ett programblad vore ett märkligt tilltag, men när det handlar om Orienten är det ack så logiskt. Inte heller i dag låter vi Orienten stå på egna ben, skriva sin egen historia eller komma in i finrummen utan att ge en pekfingerlektion i lämpligt uppförande.

Utställningen Iranska filmaffischer är ett intressant tidsdokument som på en och samma gång levererar ett stycke iransk historia och en påminnelse om västerländsk dominans.