Stockholm har mindervärdeskomplex
Fler och fler av Stockholms byggprojekt börjar anta fysisk form; spänningen är olidlig. Blir Aleksander Wolodarskis Chicago-vision av Norra stationsområdet en arkitektonisk milstolpe, eller kommer det att råda både bokstavligt och bildligt mörker i den höga och täta bebyggelsen? Och vana som vi är vid Slussens dunkla katakomber, kommer vi kisande att flanera över de gammelfuturistiska broar som ingår i den nya modellen för området? Och framför allt, kommer dessa byggnationer, som nu befinner sig i sin linda i form av cementgrunder eller endast på papper, att vara i samklang med sin samtid när de väl står klara?
Lars O Ericsson skriver i en understreckare (SvD 26/1) om bristen på ideologisk medvetenhet i dagens byggnadsdebatt. Utifrån skriften Den svenska modernismen vid vägskälet av Helena Mattsson och Sven-Olov Wallenstein (Axl Books 2009) beskriver han hur dagens arkitektur inte är mycket annat än återanvänd modernism. En riktning som när den på bred front introducerades i Sverige (under epitetet funktionalism) dessutom starkt sammankopplades med en socialdemokratisk och kollektivistisk idélära.
Man får anta att dessa insikter inte nått innanför Stadshusets anrika väggar. Istället råder både där och annorstädes en uppfattning om att glas, betong och höga hus representerar det moderna, fastän dessa attribut i själva verket representerar det modernistiska, vars former tycks ha tagit patent på uttryck för framåtanda och utveckling. Det verkar också vara det enda formspråket värdigt en riktig storstad, med skyskrapan som triumferande kvalitetssymbol.
Vad ska då glaset symbolisera? Det passar förvisso väl in i en exhibitionistisk kultur, men ur energisynpunkt kan det knappast anses idealiskt. Istället får positivt laddade ord som ljus och luft begåva arkitekturen med en hälsofrämjande funktion. Är det därför som nya Karolinska i Solna blir en så transparent historia? Även de nyligen presenterade förslagen för Brunkebergstorg och Musikhögskolan har glasfasaden i fokus.
Möjligen befinner vi oss vid en brytpunkt där vi inte riktigt vet vilka ideal vi ska sträva efter. En artikel av Elisabeth Andersson i SvD (3/1) diskuterar en annalkande omsvängning i arkitekturen, där det spektakulära får ge vika för det organiska och anspråkslösa och där hållbarhet och samhällsengagemang står i centrum. Samma omsvängning har kunnat iakttas på ett mer generellt plan de senaste åren. Det var inte så länge sedan ord som ”miljö”, ”natur” och ”ekologi”var sådant de flesta fnös föraktfullt åt, raljerande över veganer i vadmal.
Men även om man skulle föredra det jordnära fortsätter det att ligga något lockande i det som är monumentalt, som kan framkalla den där hisnande känslan. Viljan från vissa element att prompt bygga på höjden känns nästan som ett sista desperat försök att bemästra tyngdlagen och hotet från naturen. Eller är det i Stockholms fall ett mindervärdeskomplex som ska bekämpas? Med sådana underliggande trauman riskerar hela staden att förvandlas till en blek kopia av andra städers fornstora dar.
