Trots att höstturnén förde Emil Jensen till städer han knappt visste fanns var det några han missade, däribland Uppsala. Det tar han igen ikväll då han står på Reginateaterns scen.

Om Emil Jensen, 34, måste beskriva sig själv blir det med ett ord. Artist. Men med allt vad det innebär. Han tycker att det är lättare när andra säger vem han är, det blir bättre.

Emil växte upp i utkanten av Hjärup i Skåne. Det var där han började spela musik, främst piano, för att uttrycka sig och skapa en egen låtsasvärld att fly till. Musiken var mest instrumental till en början. När Emil var liten var hans handstil helt oläslig och därför tyckte han att det var svårt att uttrycka sig genom att skriva. Men efter ett tag insåg han att i den musik han själv lyssnade på sjöng artisterna och Emil tänkte att även han skulle kunna göra det. Han tvingade sig till att skriva för att kunna uttrycka sig ytterligare. I dag spelar han ett tiotal instrument, inför varje ny skiva och turné har han lärt sig spela ett nytt. På höstturnén En dödsrolig kväll om sorg och saknad lärde han sig spela det afrikanska knäppinstrumentet kalimba. Det är med även under vårens spelningar.

Innan Emil kunde försörja sig på musiken pluggade han en del men han har även haft en lång rad olika extrajobb, exempelvis har han arbetat på ekologiska trädgårdar på Nya Zeeland och varit högstadievikarie i Stockholm.

– Jag är jätteglad och tacksam för att jag har gjort flera olika saker. Alla erfarenheter jag har samlat på mig tar jag med när jag skriver. Fler borde pröva att göra andra saker. Det finns till exempel många yrkespolitiker som enbart har jobbat som politiker, men man behöver förankringar i verkligheten. Det behövs inom politiken men även inom kulturen.

Emil har alltid haft en önskan om att jobba med musik och konst. Han har skrivit och regisserat några pjäser, varit med i en långfilm och skrivit radiokrönikor för humorprogram i Sveriges radio. På de första spelningarna bestod publiken av 30 personer, sedan växte den med ett lagom antal för varje gång.

– Publiken har ökat som genom en visklek. Nu när det är mycket folk på konserterna känns det genuint framarbetat.

När han skrev radiokrönikor var han tvungen att vara rolig en gång i veckan. Han ville skriva om allvarliga saker men på ett sätt så att lyssnaren skrattade.

– Det fanns inte något mellan förnedringshumor och pretentiöst allvar. Jag saknade en sådan genre och började skriva det jag själv ville höra.

Tack vare detta utvecklades Emils mellansnack. Till en början smög han in lite längre meningar än det traditionella ”mår ni bra” mellan låtarna. En dikt här, lite ståuppkomedi där. Det förenade honom med publiken, men andra kring Emil menade att så kunde man inte göra. Emil struntade i protesterna och mellansnacket blev en lika stor del som musiken på hans konserter. 2006 släpptes ljudboken Mellansnack.

Trots att Emil spelade i 52 städer under höstens turné var det fyra han missade. Dessa besöker han nu under våren. Det får räcka, tycker han. Under 2010 kommer det inte att bli så många spelningar, som schemat ser ut nu. Emil behöver svängrum och tid för att skriva nytt material.

– Det finns en gräns för hur mycket jag kan skriva på ett tåg mellan två städer. Kanske spelar jag in en ny skriva och en ny ljudbok men jag kommer inte att uppträda så vansinnigt mycket. Jag ska vara konferencier på en modevisning för ekologiska och rättvisemärkta kläder, det blir nog kul. Några festivalspelningar blir det också. När det dyker upp fina saker kan jag inte säga nej.

När Emil skriver sina texter utgår han ifrån det han tycker är viktigt. Det kan vara något väldigt personligt, som att förlora en nära anhörig, eller politiskt, till exempel jämställdhet eller globala frågor. Emils politiska färger är svart, röd, grön, rosa, feminism-lila och queerregnbågsfärgat. För honom är personliga företeelser och politik inte väsensskilt. Inte så länge han skriver om det han vill. Och behovet av att uttrycka sig, det som väcktes i barndomen utanför Hjärup, är fortfarande det som driver Emil.

– Jag kan bli inspirerad att skriva en text genom att höra en replik på stan. Häromdagen hörde jag en man skrika ”vem är det som har gåshud, du eller jag?” till en kvinna som gick framför honom. Världen är full av sådana underbara små rader. Jag gillar att fördjupa mig i missförståndets estetik. Men jag vill alltid vara ärlig och uppriktig i det jag pratar om eller skriver.

Vissa perioder kan det vara något personligt som tar upp Emils tankar och då skriver han bara om det. För ett par år sedan dog hans syster. Höstturnén fick systerns död som utgångspunkt. Turnén rörde sig kring ämnen som sorg och saknad men utvecklades till en hyllning till livet, att hitta ljuset och komiken. Emil vill prata om allvarliga saker och vända på det hela, han vill prata om det allra värsta men samtidigt sprida värme och få publiken att skratta och gråta under samma kväll.

– Just i dag skriver jag på en krönika om hur språket kan styra och ställa i världen, att lansering av nya uttryck kan påverka så mycket. Eller att ord kan ändra betydelse så snabbt. Nu talar man om Sveriges ”närvaro” i Afghanistan. Konstigt att ordet närvaro har fått den betydelsen.

För att göra folk uppmärksamma på klimatfrågan gav sig Emil sommaren 2007 ut på en turné där han cyklade till och från konsertstäderna. Det blev totalt 300 mil på cykel. Han ville framhäva att han inte visste mer än någon annan om klimatfrågan men att vem som helst kan göra vad som helst för att förbättra situationen. Sedan fick han i otaliga intervjuer prata om cykelturnén, just det han egentligen ville undvika.

– Jag ville sluta snacka och börja handla i frågan. Det är klart att det är bra att min insats uppmärksammades men samtidigt blev jag lite orolig. Orolig för att frågor som blir trendiga förr eller senare blir otrendiga och då engagerar sig folk inte längre.

Under höstturnén fick cykeln stå och Emil färdades med det näst bästa, tåg.

– Jag missade inte tåget en enda gång och inget tåg var försenat. Tur att jag inte turnerade förra veckan.

Vissa av Emils låttexter är fiktiva, andra självupplevda. Han vill inte säga vilka som är vad. Men av pratet mellan låtarna är det en väldigt stor del som är självbiografisk.

Varför denna uppdelning?

– Jag har nog inget säkert svar på det men kanske är det så att musiken fortfarande är min låtsaskompis. Där skapar jag en fiktiv värld som jag kan fly in i. Jag lever kvar i det sedan jag var liten. När det gäller mellansnacket, kommunicerar jag till en publik och då har jag ett större behov av att berätta om verkligheten.

Under de första spelningarna av en turné provar sig Emil fram och gör vissa ändringar. När upplägget har satt sig och slutet på turnén närmar sig ändrar han åter på spelningarna, många nummer växer fram på scen. Han vill inte bli för bekväm utan hela tiden ta ut svängarna och ta risker och göra det han inte kan. Som att med jämna mellanrum lära sig spela ett nytt instrument. Eller att varva spelningar med stor publik med spelningar där många i publiken inte vet vem han är, till exempel på skolor. När Emil gick i skolan tyckte han att det var fruktansvärt att hålla föredrag och om någon då skulle sagt att han skulle försörja sig på att uppträda hade han inte alls trott på det.

– Att kastas ut i obekväma, och ibland obehagliga, situationer och göra det jag inte kan är en stor drivkraft. Det får mig att stanna upp. Men vissa saker kommer jag aldrig att göra, som ett företagsgig för ett multinationellt företag. En del grejer behöver man aldrig testa!

Emil har uppträtt i Uppsala två gånger förut. Lördagens konsert på Reginateatern är i grunden höstturnéns föreställning men Emil har nu två musiker med sig. I höstas var han själv på scen. Kanske kommer publiken att få höra någon ny låt också.

Emil har bott på ett antal ställen i Sverige, för närvarande bor han i Malmö. Det brukar bli fyra år på samma plats. Den gränsen är nu passerad för Malmö.

Blir det Uppsala härnäst?

– Kanske, vi får se hur Uppsalapubliken är denna gång. Tack för tipset.