Men i övrigt då? Finns det en opposition som har någon politik att komma med? Om miljöpartiet och vänsterpartiet hamnar i regeringen efter valet är det en historisk händelse i svensk politik. Men frågan är också om de två partierna kan nå några politiska resultat.

Därför börjar det bli intressant att syna korten. Sveriges Radios Ekoredaktion har de senaste veckorna förhört både vänsterledaren Lars Ohly och det miljöpartistiska språkröret Peter Eriksson. Allt för att få klarhet i var partierna står. Med andra ord var fältet öppet för en vädring av vänsterns och miljöpartiets politiska profil. Miljöpartiet med goda opinionssiffror i ryggen borde, kan man tycka, ha modet att berätta om vad man vill göra för att komma åt bland annat miljöförstöring. Men något sådant fick vi inte veta i intervjun med Peter Eriksson. I stället var hans huvudpoäng att de tre rödgröna partierna redan före valet måste komma överens om “de stora centrala frågorna som är viktiga för väljarna”. Vad innebär då det? Det innebär i praktiken att det blir en helt gemensam politik från S, V och MP som ska föras fram i valet.

Att politiska allianser i svensk politik måste vara eniga har snarast blivit lite av en tvångsmässig mani i svensk politik, framdriven av en massmedial vinkel där alla oenigheter inom politiska allianser är av ondo – medan all enighet är av godo. Är det verkligen bra? Vad blir det kvar för politiska skillnader för exempelvis väljare att ta ställning till? Ingenting?

Det verkar nästan så. Åtminstone om man ska döma av Ekots lörsdagsintervju förra lördagen med Peter Eriksson. Formellt sett vill Miljöpartiet till exempel åstadkomma en minskning av koldioxidutsläppen med 80 procent till 2020. Men siffror på ett papper är en sak, konkret politik en annan. Och när Ekots Tomas Ramberg frågade Peter Eriksson om man skulle införa köttskatt för miljön, eller kräva ett stopp för Förbifart Stockholm fick vi inget svar.

Istället för köttskatt pratade Peter Eriksson svävande om att det vore bra med satsningar på biogas. Samma luddiga linje driver Miljöpartiet, Vänstern och Socialdemokraterna sedan ett år tillbaka om kärnkraften, den ska “fasas ut” så småningom – med hänsyn till sysselsättning. Det låter ungefär som det luddiga pratet från Linje 2-företrädarna i folkomröstningen om kärnkraft 1980. Lika luddig verkar numera de rödgröna partiernas syn på trafikpolitiken vara.

Förbifart Stockholm kommer att bli en symbolfråga, och förhoppningsvis sätter miljöpartiet i varje fall där in ett krav på stopp för det värsta motorvägsvansinnet. Men finns det en alternativ trafikpolitik från oppositionen?

Lagen om trafikdatalagring har varit på tapeten den senaste veckan, eftersom MP, V och S enats om att driva igenom denna övervakningslag i riksdagen. Det är ju trots allt ett krav från EU, och vi är ju trots allt med i EU, resonerar De rödgröna. Den rödgröna oppositionen börjar allt mer likna ett samlat socialdemokratiskt parti, och Sverige drivs då helt enkelt mot ett tvåpartisystem. Därmed riskerar Miljöpartiet och Vänsterpartiet att gräva en grav för sina egna politiska ambitioner. Men det finns ett annat sätt att bedriva opposition. Partierna kan faktiskt enas om vissa frågor, men ändå driva olika linjer i valrörelsen. Pratet om att oppositionen måste vara överens om allt före valet är helt enkelt livsfarlig för en levande politisk debatt.

Denna påklistrade enighet är också livsfarlig för väljarnas möjlighet att välja partier som står för något i grunden annorlunda än Socialdemokraterna och Moderaterna. Att oppositionen ska ta strid mot regeringen som huvudmotståndare är en annan sak. Men grundregeln borde ju vara att en koalition bygger sin politik efter valet, utefter hur väljarna har röstat.

Inte att allt ska vara uppgjort och klart redan innan väljarna sagt sitt. Att oppositionen kommer att vara en återställare efter fyra år av genomborgerlig politik är förstås välkommet. Men de rödgröna borde inte nöja sig med att vara en politisk Treo-tablett.