Anna Koch är på många sätt en konstnärlig mångsysslare och är gränsöverskridande i sitt utövande. Hon arbetar bland annat med musik, teater och dans. Föreställningarna är ofta experimentella, vilket också syns den aktuella uppsättningen Happy to be here, som sattes upp på Dansens hus nu i mars. Här blandar hon dans och mim, men även några inslag av teater.

De olika uttrycken som konfronteras på scenen sker med hjälp av dansare som har vitt skilda konstnärliga bakgrunder. Detta gör att föreställningen inte blir en renodlad dansföreställning även om kroppsspråket är det huvudsakliga inslaget. Mimiken är ett viktigt inslag i utförandet, liksom dansen som ibland övergår i performance.

Utmaningar både på kollektivt och individuellt plan finns här, där artisterna konfronterar varandra i varierande situationer som kan associeras till vardagliga mänskliga företeelser. Åskådaren upplever personliga möten blandade med alienation i en vardaglig grå miljö.

Stämningen förstärks av den stålgrå scenografin som skapar en upplevelse av en storstad eller kanske en fabrik det mänskliga myllret får en nästan djurisk karaktär. Ur detta utkristalliseras individerna ur mängden två och två, eller i enskilda solonummer. Det hela blir en massa av rörelser som illustrerar den monotona, inrutade tillvaron.

Föreställningen är utan musik, vilket förstärker det nästan Kafkaliknande intrycket. De sex dansarna på scene rör sig symmetriskt allt i totalt välordnad koreografisk enhet.

Allt detta fungerar bra i en uppsättning som eftersträvar att åskådliggöra själva innebörden av titeln Happy to be here ur en mängd perspektiv.

Titeln får nästan en ironisk innebörd i ett mycket grått perspektiv, vilket säkert också är avsikten. Anna Koch visar i den här uppsättningen sin förmåga att som koreograf, tillsammans med skickliga dansare, åstadkomma en föreställning som lämnar mycket eftertanke.