I april möts representanter för världens länder i Bonn för att dra upp riktlinjer för de fortsatta förhandlingarna inför klimattoppmötet i Cancun i december. Men de halvhjärtade försöken att uppbåda optimism efter kollapsen i Köpenhamn har redan övergetts. EU:s officiella linje var länge att ett bindande avtal ska undertecknas i Cancun, men på en presskonferens i Berlin förra veckan varnade Tysklands förbundskansler Angela Merkel och EU:s nya klimatkommissionär Connie Hedegaard för att det är orealistiskt att vänta sig att så kommer att ske.

– Det verkar vara samma strategi som man hade inför COP15 i Köpenhamn, att tona ner förväntningarna för att minska trycket på världens ledare att ta sitt ansvar, säger Ellie Cijvat, ordförande för Miljöförbundet Jordens vänner.

Den stora faran är att de rikaste länderna försöker flytta klimatförhandlingarna till andra forum, som G8 och G20, menar hon.

– Det skulle undergräva FN:s legitimitet och leda till att de fattigaste länderna, som i Köpenhamn var de som krävde kraftfullast åtgärder mot klimatförändringarna, körs över trots att de utgör majoriteten.

Angela Merkel pekade ut Kinas och Indiens vägran att gå med på bindande utsläppsminskningar som det avgörande hindret för att nå ett avtal. Men den växande kritiken mot Kinas och andra utvecklingsländers roll inför och efter toppmötet i Köpenhamn har också ifrågasatts, bland annat i samband med publiceringen av en färsk studie i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS. Enligt den härstammar mer än en tredjedel av de fattiga ländernas utsläpp från produktion av varor för export. Gapet i utsläpp per invånare mellan rika och fattiga länder är därmed långt större än vad som vanligen antas, och rika EU-medlemmar som Sverige, Frankrike och Storbritannien toppar listan över länder som ”outsourcar” sina utsläpp till lågkostnadsländer.

Det här sättet att räkna ”stödjer etiska argument för att de mest utvecklade länderna – som drar störst nytta av utsläppen och har större betalningsförmåga – borde leda de globala ansträngningarna för att minska utsläppen”, skriver studiens författare Steven Davis och Ken Caldeira.

Men i landet med överlägset störst utsläpp per invånare – USA – är det fortfarande osäkert om presidenten får igenom ens sitt blygsamma mål om minskning av utsläppen med 17 procent till 2020 jämfört med 2005 års nivå, eller 4 procent jämfört med 1990 års nivå. Förra veckan kallade Obama till möte med 14 senatorer från kol- och oljeproducerande delstater för att försöka nå en överenskommelse om ny klimat- och energilagstiftning, utan att nå konkreta resultat.

Samtidigt visar en ny opinionsundersökning från Gallup att andelen av USA:s befolkning som tror att klimathotet är överdrivet ökat till 48 procent, från 41 procent förra året och 31 procent 1997, när frågan ställdes i en opinionsundersökning första gången.

Så länge även små utsläppsminskningar möter envist motstånd i USA är ett globalt bindande och ambitiöst klimatavtal väldigt avlägset. Men om klimatförhandlingarnas synbara kollaps demoraliserat dem som hoppades på resultat i Köpenhamn, har den snarast verkat befriande för andra delar av klimatrörelsen, påpekar Bibi van der Zeen på The Guardians miljöblogg. Många grupper söker sig nu tillbaka till sina radikala, antikapitalistiska rötter och flyttar fokus från global politik till konkret handling och lokala lösningar.

“Klimatrörelsen är död, länge leve klimatrörelsen!” proklamerar aktionsgruppen Rising tide i USA i en pamflett där misslyckandet i Köpenhamn lyfts fram som en möjlighet: ”Ju snabbare vi inser att politiker och företag inte kommer att lösa klimatkrisen, desto snabbare kan vi sätta igång med det riktiga arbetet, att bygga en stark gräsrotsrörelse – vårt enda hopp om överlevnad”.

I USA förbereds nu aktioner på en rad platser på ”Fossile fools day” den 1 april, och i Storbritannien förbereder Camp for Climate Action en tvåveckors kampanj inför oljebolaget BP:s årsmöte den 15 april. Målet är att stoppa företagets satsning på att utvinna olja ur tjärsand, vilket generar upp till fem gånger större utsläpp än konventionell olja.

Även Ellie Cijvat håller med om att COP15 var en slags vändpunkt.

– Klimatrörelsen är inte död, men mycket har förändrats efter Köpenhamn. Intresset för att arbeta lokalt med de här frågorna är enormt. Folk är mycket mer peppade att kämpa för utsläppsminskningar på hemmaplan. Samtidigt blir det säkert en stor mobilisering även inför toppmötet i Mexiko, säger hon.