I boken Kriskaravanen - vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår undersöker hon vad katastrofhjälpen innebär för själva kriserna. Linda Polman riktar skarp kritik mot den globala nödhjälpsindustrins mångmiljardverksamhet, som hon beskriver som företagsamhet utklädd till Moder Teresa.

Enligt Linda Polman har det humanitära biståndet vuxit till en jätteindustri där den inneboende strävan inte är att göra världen bättre. Armadan av tusentals frivilligorganisationer, bland dem Läkare utan gränser och Internationella Röda korset, slåss om marknaden och drar från krishärd till krishärd i en kapplöpning där det gäller att kapa åt sig så många ”kontrakt” som möjligt.

– Bistånd har alltid varit föremål för missbruk. Pengar försvinner i fel fickor. Men om biståndet gör mer skada än nytta borde hjälporganisationerna sätta stopp för det, säger hon.

Löner och traktamenten, tillsammans med risk- och olägenhetstillägg, gör det attraktivt att verka inom nödhjälpsbranschen, konstaterar Linda Polman. I sönderskjutna städer lever humanitärsamfundets utsända jetset-liv där golfbanor görs i spelbart skick innan skolor och sjukhus är i ordning. Och, påpekar hon, ”så snart humanitärsamfundet beger sig någonstans får prostitutionen ett uppsving.” Linda Polman beskriver också hur katastrofhjälpen säkrar förtryckarregimers ställning och göder krigsherrar.

– Regimen i Sudan tjänar stora pengar på katastrofhjälpen i Darfur. Humanitära biståndsorganisationer öser miljontals dollar varje år över den sudanesiska regeringen, eftersom de tvingas betala skatter för varje smula de delar ut.

Enligt henne går över 70 procent av den sudanesiska regeringens inkomster till armén, som bränner byar i Darfur och tvingar människor att fly.

Linda Polman ger också exempel på missriktad hjälp. Ett exempel är situationen i flyktinglägret i Goma i Kongo 1995 där medlemmar av den hutumilis som varit ansvarig för folkmordet i Rwanda härbärgerades i lägren och med hjälp av humanitärt bistånd kunde samla sina styrkor och göra dödliga räder in i Rwanda.

Enligt Linda Polman är det många internationella hjälporganisationer som bortser från den komplicerade kontext som de verkar utifrån.

Chefen för den holländska avdelningen av Läkare utan gränser, Hans van de Weerd, säger att hans organisation inte alls känner igen den bild som Linda Polman förmedlar.

– Boken buntar ihop allt humanitärt bistånd till en enda massa. Genom vår egen personal övervakar vi noggrant situationen på fältet för att försäkra oss om att det är de mest utsatta som får vår hjälp.

Hans van de Weerd säger vidare att Läkare utan gränser vet om att det humanitära biståndet kan missbrukas och hänvisar till flera studier som organisationen gjort, bland annat för att granska sina insatser i Tchad och Darfur.

– Om vi upptäcker att vårt bistånd inte längre når de mest utsatta, då måste vi se över vår verksamhet och kanske till och med besluta om att avsluta insatsen, säger han.

I förra veckan presenterade FN:s livsmedelsprogram, WFP, en rapport som visade att det är mycket troligt att hälften av de motsvarande 1,8 miljarder kronor som WFP förmedlat till insatser i Somalia kan ha beslagtagits av krigsherrar. Rapporten har nu lagts fram inför FN:s säkerhetsråd.

Enligt en studie gjord 2005 vid Centret för studier av civilsamhället vid John Hopkins-universitetet i USA utgör de icke-statliga organisationerna sammantaget världens femte största ekonomi.

– De cirka 37000 hjälporganisationerna spenderar tillsammans 920 miljarder kronor, vilket gör dem till en industri, säger Linda Polman.

Hon argumenterar inte för ett slut på biståndet, men föreslår bland annat att biståndsorganisationerna ska ha en bättre samordning där de formulerar gemensamma mål för sina insatser. Linda Polman säger också att hon skulle välkomna möjligheten att humanitära organisationer skulle kunna prövas inför internationella brottmålsdomstolen, ICC, för brott mot mänskligheten.