Så vitt jag visste var jag inte på smällen och hade inga planer på att bli det inom en överskådlig framtid, men redan var jag stämplad som en dålig mor, en egoist som satte sig själv och sina ideologiska påfund framför ett oskyldigt barns liv. Det skulle ha kunnat vara komiskt om det inte vore så fruktansvärt tröttsamt. Människor i allmänhet och barn i synnerhet kommer ofta upp när vegetarianism och djurrättsfrågor diskuteras. Tycker du inte att det är värre med människor som svälter? är ett exempel på en lika populär som genomtänkt fråga.

Det implicita budskapet tycks vara att människor och djur krigar mot varandra, och att jag har valt fiendesidan. Jag har aldrig riktigt förstått varför jag måste välja, eller hur mitt mumsande på någons innanlår skulle kunna hjälpa barn i krigszoner, och jag får huvudvärk vid tanken på att behöva rabbla ännu fler fakta som visar hur också människors förhållanden skulle förbättras om fler blev vegetarianer. Min okvinnliga självcentrering gjorde min vän så upprörd att hon flämtade ut de levande ljus jag ställt mitt på bordet för att skapa stämning. Så fort hon ser min mage börja rundas kommer hon ringa socialen, det är tydligt.

Att vårt förhållande till mat är känsligt är inget nytt, inte heller att människor tycker sig ha rätt att när som helst ifrågasätta den som motsätter sig normen. Vegetarianer och i synnerhet veganer som äter i andra människors sällskap får vara beredda på att låta maten kallna och istället ägna måltiden inte åt att diskutera – vilket vore en sak – utan att argumentera för sina åsikter, motivera dem, försvara dem. Att som vegan försöka vända på diskussionen; ”Och du då, varför har du egentligen valt att äta kött och dricka mjölk?” uppfattas som oerhört aggressivt; ”Herregud, du måste ju kunna ta en diskussion!”, och är sällan ett alternativ. Det borde finnas statligt finansierade retorikkurser för veganer, med tanke på det antal debatter vi förväntas delta i. Själv är jag ingen bra debattör, jag kan ärligt talat knappt föra en normal diskussion. Jag tar allting personligt, eftersom allting, i grunden, är personligt. Jag svettas och får andnöd och försöker samtidigt le vänligt för att markera att veganer minsann inte är aggressiva åsiktspådyvlare.

Köttätaren är normen. Normen förlitar sig ofta på vattentäta argument som det har ju alltid varit så och det är tradition. Jag tror inte ens att den amerikanska högern skulle försvara dödsstraff, för att dra ett slumpmässigt exempel ur högen, med men människor har ju alltid dödat varandra, så varför sluta nu, liksom.

Som vegan kan man få ta del av de mest fascinerande metamorfoser. Snabbmatsälskaren som själv lever på plus-menyer och svart kaffe blir plötsligt passionerad näringsexpert, och efter att ha låtit blicken glida upp och ner över din kropp ett par gånger, medan du står krampaktigt leende och försöker se friskt rosenkindad och lagom tjock ut, konstaterar hen att du förmodligen lider av diverse åkommor som bara ett besök på Sibylla kan bota. Föreställningen om kött som ett livsnödvändigt, hälsobefrämjande mirakelmedel låter sig inte utrotas av petitesser som rena skära fakta.

Jag önskar att jag var bättre på att argumentera, för det finns ingenting jag hellre vill än att få folk att förstå varför jag valt att leva som jag gör. Och tro mig, jag jobbar på det! Men jag önskar också att människor runt omkring mig kunde acceptera att, bara för att jag har fattat ett beslut som provocerar dem, så har jag inte en skyldighet att prata om det så fort de vill. Få människor tycker att de har rätt att avbryta en middag för att korsförhöra någon om hennes religiösa övertygelse; ”Vaddå, tänker du inte sluta vara kristen bara för att du får barn? Varför är du kristen egentligen? Jag tycker att du borde vara muslim istället”, men det gäller icke-religiösa övertygelser är det tydligen fritt fram. Den chockerande sanningen är dock att ibland är jag hungrig. Ibland vill jag äta min mat ifred. Innan min tofu drabbas av rigor mortis.