Det är alltid som svårast i november. Mörkret bäddar oss allt djupare ned i våra egna diken. När vi väl överlevt en svart dag kommer nästa med än värre svärta. Att den globala uppvärmningen dessutom missunnar oss ett värmande snötäcke gör inte det dagliga uthärdandet lättare.

Ljusets allt mer bländande frånvaro sprider oro och ångest. Varför vet vi inte och några av oss kanske lustfyllt och vintermässigt kurar ihop sig helt utan saknad efter ljusets sötma.

Sossarna har inte precis varit något att hänga i granen. Men den nya regeringen är otäckt nog än värre. Ett svart hål. Sönderrostat bröd.

Koldamm i motvind. Med smutsig frostkall cynism inleder "det nya arbetarpartiet" sin tid vid makten med att stjäla från de fattigaste för att kunna ge till de rika. Och vi medborgare hukar bara, låter oss hunsas,
vana som vi är vid att de där uppe ändå inte lyssnar. Visst, vi klagar kanske högljutt vid fikabord och framför de allt för färgglada tv-bilderna. Annars biter vi ihop och accepterar försämringarna som vore vi värsta världsfrånvända religiösa mystikerna med blicken redan djupt försjunken i nästa eller nästnästa värld.

Men det är ju här vi är. I gråskitiga novembersverige och det är vårt eget jäkla samhälle som i tangosteg blir allt otryggare. Många av oss lever redan nära gränsen och vi andra kommer att få känna hur det är att vada genom inkassobrev och snabbnudelförpackningar när nästa ekonomiska krasch slagit sönder vår dörr.

Och det är förstås det största skälet till makten på ett kick lyckas klubba ihjäl reformer vi slagits oss blodiga i århundraden för att genomdriva. Att vi är för upptagna av vår välfärd för att ens orka förstå vad som händer. Därför tokstirrar vi på våra nya mobiltelefoner, pratar pop med våra vänner och letar nya recept på vegetarisk sushi istället. Och många av oss har redan gett upp; den politiska sfärens överdåd av ord får inte plats i jakten på lågprisvaror, en billigare lägenhet och drömmarna om något vad-som-helst annat än detta.

Men hur mörkt det än är omkring oss så får vi inte låta oss bli bestulna. Vi behöver billiga hyresrätter den dag vi inte har något annat. Utan en fungerande a-kassa vågar vi kanske inte säga vår mening på jobbet. Finns ingen utjämningspolitik kommer de rika snart att behandla oss som slavar igen. Utan social rättvisa och trygghet finns inget utrymme för frihet.